2010-06-24 - Jag försöker vara stark men det är jag inte. Jag bryter ihop. Jag hatar Nova, samtidigt som jag älskar det. Det tar på krafterna mer än någonsin att flytta från Öland till Växjö, för att sedan vara hemma på helgerna och sitta i sitt gamla rum, känna igen det knarrande golvet, sitta i den gamla soffan och kolla igenom saker som är kvarlämnade. Och sedan veta, att inte ens i Växjö ska jag vara kvar. Det är helt hemskt, jag kommer aldrig någonsin att bo på världensbästa-Smålandsgatan 4, aldrig någonsin. Jag kommer aldrig att ha mitt världensbästa-rum. Och jag kommer nog aldrig återse många ur personalen. För trots allt så trivs jag ju med en del utav dem. Och jag kommer aldrig känna den där speciella känslan av att cykla runt i Växjö stad med en bästa-vän, eller att stressa iväg på cykeln bara för att hinna till världensbästa-stadsbibliotek innan skolan börjar för att skörda på Facebook. Jag kommer aldrig mer stå tillsammans med John i köket i skolan för att koka världensbästa-fullkornspasta – med överdrivet mycket salt och smör på för att sjukhusmaten är förfärlig. Jag kommer aldrig mer att uppleva världensroligaste-Nicklas bli skitförbannad för att jag glömde stänga dörren och komma och hälla vatten över mig i ren ilska.
Och aldrig mer kommer jag att kunna vakna på natten och höra världensbästa-Renée säga att ”allt är okej, jag är här”. Jag kommer aldrig mer sitta och snacka totalt oseriöst och skratta åt världensbästa-BM’s speciella ord för Sex. Jag kommer aldrig mer att bli frågad utav världensbästa-Linda om jag vill gå ut och gå med världensbästa-Maximus och världensbästa-Liten.

Aldrig mer kommer jag att bo på Nova…

Jag kom att tänka på en sak. Hur kan det ha gått så här långt egentligen?
Och hur i helvette kan en människa sitta på sitt rum och BLI LUGN utav att skära i sin egen kropp?! För mig har det alltid varit självklart att så är det, inget konstigt med det. Men när jag läste på Madickens blogg för ett tag sedan så kom jag att tänka på det.
Hur kan man? Det är ju helt sjukt. Jag brukar inte se min kropp som mig. Det är bara en varelse jag har fastnat i. Men jag kom att tänka på det. Varför vill man ge sig själv skador? Jag är grymt förvirrad. 
Och vad som är ännu mer sjukt är att när jag gick i sexan så fick en utav mina kompisar reda på att jag skärde mig och då började hon också? Jag fattar ju att hon inte måde bra, men bara på grund av att hon såg mina armar så triggades nog hon. Och det är ju hemskt. 
De flesta folket på stan som tittar på ens armar tycker att det är sjukt, att man vill orsaka sig själv skador, medan faktiskt endel människor tittar och känner sig triggade att själva skära sig, människor som tycker att det är vackert.
Jag tycker inte alls att det är vackert, men för det är det inte heller fult! Varför ska människor katigoriseras? Trots allt är vi ju alla egentligen människor. Någonstans i alla fall..

Ibland känns det faktist som att jag överdriver. Som att jag aldrig ger någon/någonting en chans. Jag ger upp vid minsta lilla motgång, varför ska det vara så svårt?
Men det är komplicerat. Folk tror att det är lätt, att livet måste ha lite motgångar, men jag vill inte ha några motgångar. Jag är rädd att det ska ta död på mig.

Det var en helt vanlig morgon. Men ändå kändes det så annorlunda.  Så fel.  Klockan var 12 men jag försökte ändå somna om. Tillslut gav jag mig och gick upp. Jag är helt borta, jag existerar inte ens längre, den är världen är död, och inte äns det, den här världen är ingenting länge för mig.
Luften kändes tun, som om den också var död. Sängen var allt för varm för att vara behaglig, kudden var inte alls så som jag ville ha den, men ändå, trots allt fel, så kände jag mig lugn. Och för allt i världen kunde jag inte förstå varför. Och just då, när jag satt och funderade över varför jag var lugn, så slog paniken ner i mig som en blixt.

Jag existerar inte längre. Jag är redan död. Det känns helt sjukt att veta att jag redan har lämnat världen, nu är det bara min kropp kvar. I mina tankar är jag borta. Jag drömmer mej alltid bort, att jag är någon annan, någon annan stans.
Min kropp ler åt världen. Jag hatar den för det.