Är så stolt över mig själv. Jag har inte skadat mig över huvud taget, sedan jag var inlagd. Inte alls! 
Hade samtals terapi igår och idag är det DBT/gruppterapi. 
Igår gick vi igenom mycket. Men vi kom väl fram till att jag behöver bli mer självständig. Och det känns som att jag aldrig kommer att bli det när jag bor som jag bor. 
Som tur är kommer det att komma en lösning. Men jag kan inte berätta något förrens allt är klart. 
Jag känner mig stark. Jag känner mig stolt. Jag klarar detta!
Jag har min hund, mina bebisar, min familj, mina vänner!

Tack Elisabet och Gerhard, och alla ni andra som fick mig att vända mitt liv. 
Jag är så otroligt tacksam och kommer alltid att vara för att ni alltid fanns där för mig. 

Första dagarna var rent ut sagt SKIT! Men för varje dag blev allt bättre och bättre. 
I början ville jag inget annat än att flytta ifrån er, men när den dagen kom visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Så många känslor på en och samma gång, förlorad trygghet, ensamhet, ledsamhet, och en massa mer negativa känslor. Men det gick att ändra på, för en känsla är bara en känsla. Dom går att ändra ifall man vill.
Men jag hade samtidigt känslor jag inte ville ändra på, jag kände mig stolt, älskad och omtyckt, glad och stark. 
Den dagen trodde jag att mitt liv skulle gå under. Det kändes så. 
Men, tack vare er, och den hjälpen jag fått av er under mina 3 år på Egehem, har jag någon gång på vägen lärt mig att hantera avslut bättre än innan. Men med er, blev det aldrig något avslut. För ni finns ju alltid där, idag, imorgon och i framtiden. Ni försvinner inte bara för att jag flyttar. 
Det var mycket folk kanske skulle kunna tycka jag skulle gjort annorlunda under min tid på Ege, men vad lär man sig av om inte sina misstag? 

Underbar personal, fina djur, underbara tjejer, underbar miljö att leva i. 
Det är vad Egehem är. Jag fick ridterapi och lärde mig något så otroligt om djur, men också människor och framförallt mig själv! Jag fick DBT och individuell samtalsterapi där jag aldrig tror jag skrattat och till och med gråtit så mycket i mitt liv som där. För ja, det är okej att gråta, och att man vågar göra det framför någon är ett tecken på att man litar på den personen och att man vågar visa sig själv. 
Vilka dagar vi har haft. Kaos ibland, sådär ibland, men för det mesta var ju allt bra! 
Ingen har bara bra dagar, varken personal, elev, lärare, polis, doktor eller arkeolog, för vi är ju alla människor! 

Om jag tittar tillbaka så var dom där första dagarna av jobbighet värt det. För som sagt, för det mesta var ju det alltid bra. Vi var som en liten familj, och ni kommer alltid vara en familj för mig.
NI räddade mitt LIV!


/ Hannah-Anastasia

Här kommer bilderna. 

Är så himla glad för allt detta kommer att komma till mig från USA. 
Min vän på youtube och Facebook SillyConeBaby och jag gör ett utbyte av saker. Hon är helt underbar och om ni gillar reborns och silikondockor så klicka på bilden så kommer ni till hennes youtube kanal!

Vad säger ni om min nya design? Själv är jag väldigt nöjd :)

PS. Vill ni ha eran länk på förstasidan under informationen om mig, så allt ni behöver göra är att länka mig på er blogg. Och en liten sak till, för alla organisationer som gör så mycket fint för mänskligheten och försöker hjälpa folk (speciellt med problematik som min) länkar är gratis för er :)

Ville nog mest visa att mitt hår växer och knakar.

Var inlåst i tre veckor men nu har jag hunnit vara hemma ett tag och tack och liv mår jag bättre. Och nu håller jag på att måla en docka själv och roota hår på den :) tänkte att jag skulle visa upp min lilla John Leonard Hans!

Jag tog en överdos igår kväll. Allt kändes bara så hopplöst, visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag ångrade mig när jag började tänka på maximus och sa åt personalen vad jag gjort som i ilfart körde mig till sjukhuset annars skulle det bli ambulans enligt 1177. Väl framme fick jag en massa blod draget och många andra prover tagna. Sedan fick jag kol och magpumpas.

Efter en näst intill sömnlös natt fick jag tillslut på förmiddagen röka!

Vid lunch fick jag ambulanstransport till psyk och efter vad som verkade som en hel dag fick jag komma upp på avd. 4.

Nu ligger jag här i sängen och gör inget. Personalen var på besök och mamma och pappa är påväg. Så. Nu vet ni vad som hände.