Igår var jag på akuten och fick fem sår sydda. Och nu är jag på väg dit igen. Vad sägs om det? Jo, totalt jävla misslyckande!

Jag älskar dig tokiga syster <3

Okej. Let's go back quite some time. 
I somras så var jag ju på Metaltown och träffade Slipknot och lovade dom att inte skära mig? Så långt är alla med va?
Men på 3 månaders dagen från att vara skärfri var jag inlagd på psyket och fick dåliga besked vilket resluterade i att jag skar mig. 
Jag fick ett så kallat återfall. Vilket varade i några veckor, och sen gav jag mig på att jag ska visst inte skära mig. 
Det kom ett återfall till. 
Sedan var jag skärfri igen. 
Och nu sitter jag här, med heltrasiga armar. 
Så många tårar som fällts. 
Vilket lättnad det är när rakbladet nuddar huden men sekunden efter det är borta är skammen där. 
Jag vill ju inte skära mig. Fast samtidigt vill jag det. Jag vill ha den lätta vägen ut. 

Jag mår så jävla dåligt. Vill bara krypa ner under täcket och skära skära skära. 
Jag orkar knappt gå upp på morgonen. Men jag har ju mitt lilla liv att ta hand om. Allting handlar inte bara om mig längre och jag vet inte om jag orkar att ha det så. 
Jag blir trött och då orkar jag inte stå emot impulserna längre. 
GAH. Snälla någon, have mercy och döda mig NU!

Jag dör. Jag orkar inte. 
Jag har en hund att ta hand om. Vad van håller jag på med ?!

Gah. Drömde att jag skar mig inatt. Det var så verkligt. Fan, jag vill vill VIIIIILL!!

Får inte, får inte,

Gör det inte Hannah...

Då var dagen kommen. Idag är dagen till för att sprida vetskap om självskador. 
Jag tänkte inte göra något stort av det ikväll, men bjuda på en liten snabbtitt på min framtida föreläsning jag planerat med personal och pratat om med psykologer, snart. 
Så till alla er som skadar er: