Sitter nervöst och väntar på den nya tjejen som ska komma i eftermiddag.

Nina som bor i stora huset är hos mig ikväll och käkar fattiga riddare och myser :) love u snygging <3

Herre gud vilka veckor det har varit. 
Förlåt att jag inte bloggat men det har varit kaos. Spenderat mycket tid på akuten och att flytta har varit jättejobbigt. Nu är alla saker ute i min "lägenhet" förutom 3 vägghyllor och min sovrumslampa. 
Jag har sån jävla separationsångest över att lämna mitt rum. Det enda stället i världen jag någonsin kännt mig så trygg på. 
Jag kunde inte ens flytta mina saker. Personalen gav mig till slut ett ultimatum. Antingen skulle jag göra det eller så gjorde dom det. 
Men jag klarade inte av det. 
Vi var på lisseberg i helgen. Det var trevligt. Men sedan dess har mitt huvud varit proppfullt av självmordstankar. 
Vi åkte på lördag morgon och kom hem på söndag kväll.
När jag ska lägga mig i sängen och packa upp min dator och mina puh-björnar så kan jag inte hitta Cila, den puh jag umgås mest med. 
Jag letar överallt. Räknar, 1, 2, 3, 4, 5, men dom ska ju vara 6!
Jag får panik och springer runt och hyperventilerar, min nattvak kommer in och försöker hjälpa mig och tillslut går vi in till Egehem och väcker sovande nattpersonalen. Jag röker som en galning och vet inte vart jag ska ta vägen. 
Hon ringer hotellet och dom konstaterar att Puh ligger kvar där. 
För någon annan kanske det beskedet skulle kännas bra, men inte för mig. 
40 mil bort låg min älskade lilla björn aldeles ensam på ett hotell. 
Han är 2 björnår och helt ensam. Jag får så jävla dåligt samvete. Hur fan kunde jag glömma honom? Shit vad arg han måste vara på migg. Och rädd. 
Jag sa till personalen att vi var tvungna att åka och hämta honom. Dom sa nej, inte var jag förvånad men man kunde ju hoppas att dom kunde förstå att jag klarar inte av att vara utan honom. Så jag ringde mamma och pappa, dom var ju ännu längre bort, och inte kunde dom heller åka. 
Så hotellet lovade att skicka honom på måndagmorgonen. 
Jag har väntat varje dag och varit inne och sytt 4 sår och nu sitter jag och väntar på att få ännu ett sår sytt. 
Idag är det torsdag och äntligen har dom skickat honom. Har jag tur är han här på måndag. JAG PALLAR INTE ! jag kan inte sova riktigt utan honom, när jag får ångest är det ju han kan kramar på, och nu får jag ångest för att jag är utan honom, vem ska jag krama på? Jag har ju 5 till, men det saknas en. Jag är så jävla rädd att han ska försvinna på posten. Eller komma hem och aldrig förlåta mig. 

Om han försvinner på posten. Då tar jag livet av mig. 


Bilder från senaste tiden:

Många gångar tittar jag ner på mina armar och ben och undrar. 
"Hur fan kan jag ha gjort det här mot mig själv?"
Tusentals ärr som kommer att stanna hela livet.
Samtidigt så vet jag att detta är det mest självklara för mig. 
Jag tänker inte ens innan. Det är vardag lixom.
Jag fårstår inte hur jag gång på gång kan hamna på akuten, men egentligen så vet jag ju varför. 
Ärren jag har på min kropp är bara minimala i jämförelse med de jag har i min själ. 
Ärren på min kropp är bara effekten av hur dåligt jag mår och har mått.
Egentligen har dom ingen betydelse. Dom är en del utav mig. 
Kanske en trofé för att visa att jag har faktist överlevt. 

Det är klart att jag inte vill behöva skära mig. Jag vill inte behöva gå runt i långärmat, jag vill inte behöva spendera timmar på akuten flera gånger om dagen. Jag vill inte ha infektioner som inte ens går att bota med antibiotika. Jag vill inte komma att behöva amputera mina ben. 
Men vad jag vet att jag vill är att bli av med allt kaos i huvudet för en liten stund, och det enda settet jag kan det är genom att skära mig. 
Och det är mitt eget fel. Det är ett beroende jag skapat. Visst, det skickar ut en massa adrenalin i kroppen. Men det finns det andra saker som gör med. 
Det är så idiotiskt att jag började. Jag ångrar det men ändå inte. 
Jag ångrar inte att jag hittade ett sett att kunna må bättre men jag önskar jag kunde hittat något som inte var självdestruktivt.
Jag skulle inte önska min värsta fiende att gå igenom all skit jag gått igenom med självskadebeteende. 
Det är inget jag rekomenderar någon. 

Another day has gone
I'm still all alone
How could this be
You're not here with me
You never said goodbye
Someone tell me why
Did you have to go
And leave my world so cold

Everyday I sit and ask myself
How did love slip away
Something whispers in my ear and says
That you are not alone
I am here with you
Though you're far away
I am here to stay

But you are not alone
I am here with you
Though we're far apart
You're always in my heart
But you are not alone



Den här texten förklarar precis hur jag känner för Michael Jackson, det var han som skrev den men den förklarar precis hur jag tänker när jag tänker på honom.

Jag är aldrig ensam, för han kommer alltid leva i mitt hjärta!