Nu får jag inte ens vara ifred på toan.
Skar mig så många gånger igår. Fick sy i lager. Det känns förnedrande att någon ska glo på mig när jag ska på toan.

Kapitel 4 

Mina värsta farhågor kom till liv.
Jag såg honom gå mot båten.
Han såg anständig ut med sin hatt. 
Jag kunde se på hans kläder att han inte tänkte åka i 3e klass. 
Tvärt om.
Han skulle leva i lyxen i första klass. 
Det var han inte värd.
På grund av vad han gjorde mot mig tvingades vi leva i lägre klassen men han som orsakat problemet fick leva i lyxen. 
Jag kände sådan skam.

Titanic började segla ut från hamnen och höll nästan på att kollidera med ett annat skepp. 

Vi gick ner och in i en vit korridor med vitmålade rör i taket. 
Golvet var hårt och brunrött. 
Vi gick in i vårar rum och det första man såg var ett handfat och sängar. 
Jag räknade dom, en, två, tre, fyra, fem, sex. 

2 längs med vadera höger och vänster vägg och två rakt fram. 
Självklart fick det inte plats 6 sängar i hytten och därför var en av sängarna på varje vägg uppfästa på väggen. 

Sängarna var i trä, kuddarna vita och så gråa filtar. 

Golvet och väggarna såg ut som i korridoren. 




"Jag tycker det är ganska mysig här" sa Maybelle. 

Jag höll med. Det var faktiskt ganska mysigt.




Plötsligt började Grace gråta. 




"Jag vill inte lämna Philip", knep hon fram. 




Jag gick fram och kramade henne. 




"Förlåt att jag gjort såhär mot dig Grace", sa jag med tårar i ögonen.

På väg på avdelningen igen. Allt är kaos.
Pallar verkligen inte med livet mer.

Vill ni fortsätta läsa?

Kapitel 3 


Det var en vacker morgon.  Den 10e april 1912. 
Dagen då Titanic skulle segla från Southampton.
Vi stod på hamnen iklädda lägre arbetarklass kläder.
Skeppet var magnifikt och från de bilder jag sett var första klass otroligt vackert. 
Fastän jag var van vid vackra klänningar utsmyckade med pärlor och stenar, kände jag mig vacker. 
Far hade lyckats få iväg de flesta utav våra saker redan med andra skepp. 

Skeppet hade 4 stora skorstenar och hamnen var fylld utav folk. 
Folk massan fick mig genast att tänka. Varför var inte en människa i närheten när han gjorde så mot mig? Det var i och för sig i en mörk gränd. Men någon kunde ju ha varit där och räddat mig.

Maybelle tittade på mig. "Allt kommer bli bra nu kära syster"

Jag tog hennes hand och vi började gå upp för landgången. 
Vi vinkade så som alla andra för att inte se annorlunda ut. 
När vi hade kommit halvvägs upp för landgången såg jag honom. 
Med en resväska. Mitt hjärta dunkade och jag skakade. 
Maybelle såg att jag stirrade och såg honom också. 

"Är det han?" frågade hon.

"Ja"

Maybelles fråga var inte konstig eftersom bara mor och far träffat honom.
Vi fortsatte gå upp för landgången och klev in i det vackra skeppet. 
En man med ett glatt leende tittade på våra biljetter och förklarade åt vilket håll vi skulle gå. 
Men först skulle vi upp på däck. För att titta på allt folk såklart. 

Det var mer folk då än när vi stod på land. Eller så var det bara så att v inte såg hela folkmassan från land. Och plötsligt, så såg jag honom gå mot skeppet.

Skulle han också till den nya världen?

Kapitel 2

Aldrig trodde jag att det skulle hända mig. Det tror nog aldrig någon. Han var så äcklig. 
Och vad han gjorde mot mig var ännu äckligare. 
Jag var bara ett barn, och han gjorde så mot mig. 

Jag kommer ihåg så tydligt när jag berättade för min mor. 
Det tog hela 3 månader innan jag sa något. 
Jag kände mig full av skam. 

" Väntar du barn? " sa min mor med tårar i ögonen.

" Jag tror det ", svarade jag.

Diskutionen slutade där. Mor sprang ut ur rummet. 
Tårarna rann ner för mina kinder. 
Varför gjorde han så mot mig?
Tänkte han göra mig till sin fru om han fick reda på att jag väntade barn?
Ville jag ens bli hans fru? 

Så många frågor fanns i mitt huvud. 
Jag visste att det rätta för min familj var att gifta mig med honom om han frågade.
Men vad som ständigt dök upp i mitt huvud var mitt hat för den mannen. 
När jag fick bekräftat att jag väntade barn tog mina föräldrar kontakt med honom. 

Jag tänker inte nämna hans namn. 

Mor bad att han skulle fria till mig för barnets skull men far var rasande och jag tror att han önskade livet ur honom. 
Trots min mors försök ville han inte ha något att göra varken med mig eller barnet. Och mina föräldrar tänkte inte anmäla honom då dom inte ville att detta misstaget skulle komma fram. 

Det var i den stunden det bestämdes att vi skulle emigrera till den nya världen. 
Vi skulle åka med Titanic. Lämna det förflutna bakom oss. 

Far köpte 3e klass biljetter till oss alla då vi kände alla i första klass. Ja, kanske inte alla, men de flesta.
Mor ville inte att någon skulle ana något. 
Om ni bara visste hur folk skvallrar. 
Min graviditet gick inte att dölja länge till. 

Håller på med en novell, tänkte lägga upp kapitel ett här, om ni är intresserade av att läsa mer, KOMMENTERA!


The Titanic

Kapitel 1

Det kunde varit vilken dag som helst. Men det var det inte. 
Det var dagen vi skulle resa med Titanic. Vi skulle lämna våra liv i England och starta om på nytt i Amerika.
Vi tillhörde societeten i England, och det var vad vi var tvungna att komma bort ifrån. 

Anledningen till att vi inte längre kunde stanna i Brighton, staden där vi levde i, var på grund av vad min mamma kallade ett misstag. 
Jag var 17 år, ogift och väntade barn. 
Därav kunde vår familj inte stanna i Brighton. Inte på grund av att mina föräldrar inte ville bo där. Och inte heller för att vi inte skulle få bo kvar där. Men på grund av skammen. Jag hörde hennes upprörda stämma ganska många gånger varje dag.

"Eliza, du vet väl vad hur ditt lilla misstag förstör den här familjen".

För min mor var det väldigt viktigt att vi var en perfekt familj. Allt och alla skulle vara prydliga och rena. Man skulle uppföra sig väl. Men framförallt skulle vi flickor vara artiga och hitta oss en anständig man med pengar nog för att försörja oss. En man med en högt rankad titel.
Mor hade sedan dagen då vi döttrar föddes börjat planera för våra förlovningar och bröllop. 

Vi var 4 syskon. Min äldsta syster Grace, som på grund av mitt misstag aldrig blev förlovad med den rika, stiliga, anständige hertigen. Ingen skulle få veta vad jag gjort och det var därför vi var tvungna att börja ett nytt liv. Innan min mage blev så pass stor att det syntes att jag skulle föda en oäkting.

Min syster Maybelle och jag delade allting. Först och främst våran födelsedag. 
Eftersom mor och fars första barn blev en dotter så hoppades far så innerligt på att få en son, men istället fick han 2 döttrar till. Tvillingdöttrar. Från dagen vi föddes var vi näst intill oskiljaktiga.
Vi hade en bra barndom. I en vacker gammal herrgård som låg strax utanför London.
Våra föräldrar var strikta men rättvisa. Vi älskade dom trotts att vi tyckte dom var för hårda mot oss ibland. 

När jag var 8 år gammal fick vi en bror. Han fick namnet John. Han var sonen mina föräldrar väntat på. Troligtvis var det bara syskon avundsjuka men Grace, Maybelle och jag kände oss bortglömda. John blev äldre och likaså vi. Med tiden la sig avundsjukan och för första gången i mitt liv kände jag att jag hade allt jag ville ha. Jag var så lycklig. Men med tiden skulle det ändras. 
Inte trodde någon av oss att att våra liv skulle skaka om 2 gånger. 

Allt började när Philip bad om Graces hand. Jag var inte där, men av vad Grace berättat för mig var det väldigt vackert. Philip och Grace satt tillsammans och kollade ut över havet, på solnedgången, när han ställde frågan och Grace svarade "Ja". 

Philip hade redan diskuterat saken med vår mor och far och dom hade med glädje accepterat. Philip skulle bli en bra make enligt mor och far. Inte bara för att han hade pengar, men han var en otroligt kärleksfull man. 

Jag har aldrig sett Grace så lycklig som hon var då. Och jag hade aldrig sett henne så ledsen som hon skulle komma att bli. Men det skulle inte sluta där heller. Allt skulle bli mycket värre. 

Kan med glädje säga att nu är vårdintyget/lpt't borta! 
Gud vilket kaos det har varit, alla dörrar har fått vara låsta, vi har fått äta på plastporslin eftersom jag smällt sönder och skurit mig med allt annat. 
Lampor inom räckhåll fick dom också ta undan då jag var på glödlamporna. 
Och så har jag börjat få ångest vid maten? 
Hmm, det var ett tag sedan det var så.

Så nu är jag i bilen på väg hem med glädje. 
BUP och Ege hoppas att vi ska kunna fortsätta lösa detta på hemmaplan eftersom jag inte mår bättre av att vara inlagd, men skiter det sig så vet jag att dom kör tillbaka mig. 
Jag mår fortfarande inte alls bra men det ska bli så skönt att få åka hem! 

Vill uppdatera om att dbt filmerna fått en egen flik och att trean och fyran nu är ute :)

The blood represents me, and the pain is my voice.
Massa skärsår idag -