Tanken med denna blogg från absoluta början var ju egentligen att visa hur livet på behandlingshem kunde se ut. 
Idag bor jag inte längre på behandlingshem, men som sagt tidigare, vill jag verkligen blogga. Så därför tänkte jag att det kanske är dags att starta en ny blogg, att självklart ha kvar denna, men att starta på nytt liksom, ny adress och nytt allt. 
För jag är en helt ny Hannah-Anastasia nu för tiden!
Inget är bestämt, så jag tror själv att jag kommer finnas på denna adress ett tag till. 

Jag tänker mycket på egehemstiden, och den kan ingen ta ifrån mig. 
Men jag börjar tänka på ett annorlunda sätt. 
Mer sunt, inte bara - sakna sakna SAKNA!
Nu kan jag se tillbaka på allt roligt vi gjorde och även skratta, inte bara tårar. 

Jag är otroligt tacksam för den hjälp Egehem gav mig under mina dryga tre år där! 
Jag kommer alltid älska personalen och tjejerna!

Massor med kramar till er alla som tittar in här. 

L O V E

När allt mitt kaos var som värst, för ca 5 år sedan, hade jag aldrig, aldrig trott att jag skulle överleva.
Idag däremot, har jag hopp om livet! Var dag tar med sig nya utmaningar, men jag klarar dom, jag lever, jag mår okej.

Jag inser att jag inte bloggat på snart ett år, varken ork eller tid har egentligen funnits. 
Ni som följer mig på min dock-instagram ser mig säkert var dag då mina dockor, som lugnar mig otroligt, tar upp mycket av min tid, likaså min lilla hund Maximus.

Jag har tänkt mycket på bloggen på senaste tiden, men har aldrig kommit till skott med att skriva ett inlägg. 
Om ni vill kan ni få ett uppdateringsinlägg här, lite för er som undrar hur jag har det nu för tiden. 
Jag hoppas att jag kan börja blogga igen för det är något jag saknar.

Jag blir förvånad när jag ser hur många som fortfarande tittar in här var dag. 
Det är otroligt värmande i hjärtat ska ni veta!

Nu, är det morgon promenad med lilla vovven Maximus. 
​På återseende ;)

Ytterligare en dag på gång. Ber till gudarna att den blir okej. Har inte mått bra alls och idag måste det bli bra. Annars vet jag inte vad jag gör. Jag behöver må BRA!

Jag tänker inte när jag skär mig att jag vill åka till akuten och sy. Jag tänker inte att det är roligt att sitta flera timmar och vänta på en läkare. Men ändå blir man ibland bemött på det viset. 
Jag tänker ge några exempel på hur jag blivit fel bemött på sjukhus utav läkare. 
Under mina tre år på Egehem fick jag träffa väldigt många läkare, som kanske inte borde jobbat med annat än sövda människor. Även efter Egehemstiden har jag träffat sådana läkare.

1. På akuten i Västervik efter en lång väntan kikar jag ut genom dörrhålet för att se om någon är påväg till mig. Jag hör då en välbekant röst som säger ”Hannah Sporrong, nej henne tänker jag inte sy”. Har läkare verkligen rätt att säga nej till en patient som kommer och söker hjälp på akuten? Det borde inte ha spelat någon roll att jag varit där så många gånger, han borde behandlat mig som alla andra med sår. Men av någon anledning var jag och alla andra som skadade sig avsiktligt annorlunda. 

2. Samma läkare som i förra exempel kommer in och ber mig att lägga mig ner. 
Jag kan tillägga att jag måste se när någon ger mig sprutor, syr och bedövar, mm. 
Så har det alltid varit. Jag vill ha kontroll över min kropp. 
I alla fall. Han ber mig lägga mig ner och jag förklarar gång på gång varför jag måste titta. 
Tillslut säger han med en barsk röst ”men du njuter ju av att se när jag syr dig”. 
Njuter?! Det är väl ändå det sista man gör. Jag kom dit för att få min kropp lagad. Inte för att ”njuta” av att se någon sticka nålar i mig. 
Jag satt och grät genom hela ”lagningen” och var så arg att det bara kokade i mig. 
Som tur var kan jag bara tacka min personal för att hon såg att jag inte mådde bra och att hon körde runt mig i bilen tills det blev bättre. För hon visste lika väl som jag att om vi hade åkt direkt hem hade vi bara fått åka och vända. 

3. ”fyra stygn utan bedövning eller?” Är det det man vill att det första en läkare säger till en är?
Jag har lika mycket rätt till bedövning som alla andra som inte skadar sig själva. 



Detta är tre exempel på hur allvarligt fel det kan gå när läkare bemöter en dåligt på sjukhus. 

Men något som också är viktigt är att man kan inte gulligulla allt för mycket men en person som skadat sig. Man ska uppmärksamma situationen, försöka hitta orsaken så att man kan förebygga att det händer igen, ta hand om skador. 

För uppmärksammar man individen på ett sätt som får det att verka synd om individen mer än vad det faktist är så börjar troligtvis personen skada sig själv för att få den uppmärksamheten, och då har man ett problem till. 

Känns så sorgligt att göra er besvikna gång efter gång. 
Jag lever, jag finns här. 
Mycket har hänt sedan sist, både negativt och positivt. 
För att hålla mig i någorlunda skick spenderar jag mycket tid med mina dockor och min hund. Men jag skulle gärna komma igång med bloggandet igen, bara jag ger mig fan på det. 

Känns ont i hjärtat att se kommentarer och mail där folk faktist undrar om jag lever eller ej. 
Jag lever, det gör jag. Men jag mår verkligen inte bra just nu och jag vet faktist inte om jag ska dela med mig av alla dessa dåliga tankar jag har i mitt huvud eller inte. 

Var nyligen inlagd på psyket pga eskalerande självskadebeteende och allt för mycket självmordstankar. 
Dumm som jag var skrev jag ut mig och ljög för läkaren. Jag mår inte alls bra just nu. 

Funderar på att lägga ut några texter jag har på datorn som jag jobbar på. Vi får se. 
Här kommer i alla fall en liten bild på min hund Maximus som mår bra som aldrig. 
KRAMAR PÅ ER!

Något jag tänker på när jag vistas bland folk är deras blickar och då undrar jag hur dom tänker. 
Jag låter folk titta. Jag har inget emot att folk tittar. Jag har inget emot att folk undrar. 
Men vad jag har emot är att folk viskar, stirrar så länge dom ser en och att folk pekar och tittar bort så fort man kommer i närheten eller tittar tillbaka på dom.
Jag har ärr på armarna, och på många andra ställen på kroppen. Dom är mina krigsskador och inget jag skäms över. Jag är stolt, för dom är ett bevis på att jag fortfarande lever.
Men att ärr ska vara så uppmärksamhets väckande. Att folk inte har mer förståelse, eller det kanske är fel ord, kunskap är nog rätt. 
Jag vet att de flesta vuxna inte står och viskar, pekar och stirrar ut någon i rullstol. 
För den personen i rullstol förtjänar lika mycket respekt som alla andra, och folk vet att personen inte kan göra något åt att den sitter i rullstol och är kanske sjuk. 
Men varför finns inte samma kunskap om ärr?
Jag har varit sjuk. Därför har jag ärr. 

Snälla människor, ni behöver inte stirra elakt på mig, ni kan behandla mig som vem som helst. Ni behöver inte döma mig för att jag varit sjuk. 
Ni får jättegärna komma upp och fråga mig vad ni undrar istället för att stå och tappa hakan för er själva. 

Det här inlägget är tillägnat alla de fina bloggläsare jag ser fortfarande tittar in här!

Jag lever. Vet att många har undrat. Mitt "liv" kretsar mycket kring mina dockor och min hund just nu. 
Allt för att inte falla ner i döden. 

Jag har haft det EXTREMT tufft på sista tiden. Har helt enkelt inte haft någon ork att förklara mina känslor eller skriva i bloggen överhuvudtaget. 

Ser ingen mening i att skriva om vad som varit sedan sist. Det drar upp alldeles för mycket hos mig just nu. 

Istället ska jag förklara nuläget. 

Jag skär mig. 
Jag har ångest i stort sett varje vaken sekund. 
Jag har självmordstankar. 
Jag är antingen supertrött eller supervaken. 
Jag är trött på allt. 

Men ändå.
Mina föräldrar håller på att bygga hus åt mig på deras andra tomt. Jag har alltså flyttat ifrån boendet i Mörbylånga och är nu i ett litet rum hos mina föräldrar och har 1000(skämt o sido) flyttkartonger hos min mormor. 
Det ska bli spännande att flytta dit. 
Om jag vågar. 
Om jag orkar. 
Om jag lever. 

Just nu är det jättejobbigt. Men till er trogna läsare och ni som gärna vill prata med mig - Jag lever fortfarande - Jag kommer göra mitt bästa för att blogga - Jag har det extremt jobbigt men jag vill ta mig ur skiten!!!

JAG ÄLSKAR ER! 

Lägger in två bilder jag tagit som jag tycker om för att ljusa upp detta inlägget lite. 
Första bilden :
Taggtråd 
Andra bilden : 
Syster Sara "leka med eld"