Nu är det slut på latheten. Nu ger jag mig på att klippa maximus klor själv. Trimmar han gör jag redan fast jag har lånat en personals maskin. Men nu är det slut på att betala 50kr för att klippa klorna när saxen kostar 39kr haha. Klippmaskinen fick jag för 149!

Ville säga tack för alla som fyllt i min undersökning, Keep it coming! 
Ni får ett videoinlägg från poolen!

Hej på er alla som läser detta. 
Skulle uppskatta ifall jag fick veta lite om vilka ni är. Ni får gärna svara anonymt om ni vill och gärna skicka in en "läsarhistoria" om du också i dit liv haft det svårt.

Nu har jag skapat en till YT kanal som inte bara handlar om mina reborns. Förut lade jag upp på mina gamla kanal HannahSporrong, men nu har jag skapat en ny som bara handlar om bloggen då jag startade den första när jag var ca 11 år gammal. Så nu är ni välkomna att slå en kik. 
Första klippet är uppladdat och handlar om när vi badade Maximus i havet i 19 grader igår :)
Tänkte länka alla mina youtube kanaler i detta inlägg ifall ni vill gå tillbaka 

SwedishRebornMom - dock kanal
HannahSporrong - gammal kanal
Anastasiaas - ny blogg kanal

Tänkte ge svar på denna frågan. 

Mina reborn dockor är en stor del av mitt liv. Och för att göra historian kort så ger dom mig tröst, dom är söta och gosiga, det är avslappnande att gå ut att gå med dom, det är kul att shoppa kläder och nappar till dom, och jag får en sådan lugnande känsla av att gå in i deras rum. 
Forskning i USA visar på att dockor som liknar bebisar och känns som bebisar släpper ut en hel del endorfiner i kroppen som liknar dom som släpps ut när man håller i ett riktigt barn. Glädjeendorfiner alltså. 
Så utöver mitt intresse och att det är min hobby så ger dom mig så mycket hjälp mot en väg att må bättre, och mår jag dåligt en stund mår jag genast bättre bara av att ta upp någon utav dom. 

Är så stolt över mig själv. Jag har inte skadat mig över huvud taget, sedan jag var inlagd. Inte alls! 
Hade samtals terapi igår och idag är det DBT/gruppterapi. 
Igår gick vi igenom mycket. Men vi kom väl fram till att jag behöver bli mer självständig. Och det känns som att jag aldrig kommer att bli det när jag bor som jag bor. 
Som tur är kommer det att komma en lösning. Men jag kan inte berätta något förrens allt är klart. 
Jag känner mig stark. Jag känner mig stolt. Jag klarar detta!
Jag har min hund, mina bebisar, min familj, mina vänner!

Tack Elisabet och Gerhard, och alla ni andra som fick mig att vända mitt liv. 
Jag är så otroligt tacksam och kommer alltid att vara för att ni alltid fanns där för mig. 

Första dagarna var rent ut sagt SKIT! Men för varje dag blev allt bättre och bättre. 
I början ville jag inget annat än att flytta ifrån er, men när den dagen kom visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Så många känslor på en och samma gång, förlorad trygghet, ensamhet, ledsamhet, och en massa mer negativa känslor. Men det gick att ändra på, för en känsla är bara en känsla. Dom går att ändra ifall man vill.
Men jag hade samtidigt känslor jag inte ville ändra på, jag kände mig stolt, älskad och omtyckt, glad och stark. 
Den dagen trodde jag att mitt liv skulle gå under. Det kändes så. 
Men, tack vare er, och den hjälpen jag fått av er under mina 3 år på Egehem, har jag någon gång på vägen lärt mig att hantera avslut bättre än innan. Men med er, blev det aldrig något avslut. För ni finns ju alltid där, idag, imorgon och i framtiden. Ni försvinner inte bara för att jag flyttar. 
Det var mycket folk kanske skulle kunna tycka jag skulle gjort annorlunda under min tid på Ege, men vad lär man sig av om inte sina misstag? 

Underbar personal, fina djur, underbara tjejer, underbar miljö att leva i. 
Det är vad Egehem är. Jag fick ridterapi och lärde mig något så otroligt om djur, men också människor och framförallt mig själv! Jag fick DBT och individuell samtalsterapi där jag aldrig tror jag skrattat och till och med gråtit så mycket i mitt liv som där. För ja, det är okej att gråta, och att man vågar göra det framför någon är ett tecken på att man litar på den personen och att man vågar visa sig själv. 
Vilka dagar vi har haft. Kaos ibland, sådär ibland, men för det mesta var ju allt bra! 
Ingen har bara bra dagar, varken personal, elev, lärare, polis, doktor eller arkeolog, för vi är ju alla människor! 

Om jag tittar tillbaka så var dom där första dagarna av jobbighet värt det. För som sagt, för det mesta var ju det alltid bra. Vi var som en liten familj, och ni kommer alltid vara en familj för mig.
NI räddade mitt LIV!


/ Hannah-Anastasia