Många gångar tittar jag ner på mina armar och ben och undrar.
"Hur fan kan jag ha gjort det här mot mig själv?"
Tusentals ärr som kommer att stanna hela livet.
Samtidigt så vet jag att detta är det mest självklara för mig.
Jag tänker inte ens innan. Det är vardag lixom.
Jag fårstår inte hur jag gång på gång kan hamna på akuten, men egentligen så vet jag ju varför.
Ärren jag har på min kropp är bara minimala i jämförelse med de jag har i min själ.
Ärren på min kropp är bara effekten av hur dåligt jag mår och har mått.
Egentligen har dom ingen betydelse. Dom är en del utav mig.
Kanske en trofé för att visa att jag har faktist överlevt.
Det är klart att jag inte vill behöva skära mig. Jag vill inte behöva gå runt i långärmat, jag vill inte behöva spendera timmar på akuten flera gånger om dagen. Jag vill inte ha infektioner som inte ens går att bota med antibiotika. Jag vill inte komma att behöva amputera mina ben.
Men vad jag vet att jag vill är att bli av med allt kaos i huvudet för en liten stund, och det enda settet jag kan det är genom att skära mig.
Och det är mitt eget fel. Det är ett beroende jag skapat. Visst, det skickar ut en massa adrenalin i kroppen. Men det finns det andra saker som gör med.
Det är så idiotiskt att jag började. Jag ångrar det men ändå inte.
Jag ångrar inte att jag hittade ett sett att kunna må bättre men jag önskar jag kunde hittat något som inte var självdestruktivt.
Jag skulle inte önska min värsta fiende att gå igenom all skit jag gått igenom med självskadebeteende.
Det är inget jag rekomenderar någon.
"Hur fan kan jag ha gjort det här mot mig själv?"
Tusentals ärr som kommer att stanna hela livet.
Samtidigt så vet jag att detta är det mest självklara för mig.
Jag tänker inte ens innan. Det är vardag lixom.
Jag fårstår inte hur jag gång på gång kan hamna på akuten, men egentligen så vet jag ju varför.
Ärren jag har på min kropp är bara minimala i jämförelse med de jag har i min själ.
Ärren på min kropp är bara effekten av hur dåligt jag mår och har mått.
Egentligen har dom ingen betydelse. Dom är en del utav mig.
Kanske en trofé för att visa att jag har faktist överlevt.
Det är klart att jag inte vill behöva skära mig. Jag vill inte behöva gå runt i långärmat, jag vill inte behöva spendera timmar på akuten flera gånger om dagen. Jag vill inte ha infektioner som inte ens går att bota med antibiotika. Jag vill inte komma att behöva amputera mina ben.
Men vad jag vet att jag vill är att bli av med allt kaos i huvudet för en liten stund, och det enda settet jag kan det är genom att skära mig.
Och det är mitt eget fel. Det är ett beroende jag skapat. Visst, det skickar ut en massa adrenalin i kroppen. Men det finns det andra saker som gör med.
Det är så idiotiskt att jag började. Jag ångrar det men ändå inte.
Jag ångrar inte att jag hittade ett sett att kunna må bättre men jag önskar jag kunde hittat något som inte var självdestruktivt.
Jag skulle inte önska min värsta fiende att gå igenom all skit jag gått igenom med självskadebeteende.
Det är inget jag rekomenderar någon.
