Ytterligare en dag på gång. Ber till gudarna att den blir okej. Har inte mått bra alls och idag måste det bli bra. Annars vet jag inte vad jag gör. Jag behöver må BRA!

Jag tänker inte när jag skär mig att jag vill åka till akuten och sy. Jag tänker inte att det är roligt att sitta flera timmar och vänta på en läkare. Men ändå blir man ibland bemött på det viset. 
Jag tänker ge några exempel på hur jag blivit fel bemött på sjukhus utav läkare. 
Under mina tre år på Egehem fick jag träffa väldigt många läkare, som kanske inte borde jobbat med annat än sövda människor. Även efter Egehemstiden har jag träffat sådana läkare.

1. På akuten i Västervik efter en lång väntan kikar jag ut genom dörrhålet för att se om någon är påväg till mig. Jag hör då en välbekant röst som säger ”Hannah Sporrong, nej henne tänker jag inte sy”. Har läkare verkligen rätt att säga nej till en patient som kommer och söker hjälp på akuten? Det borde inte ha spelat någon roll att jag varit där så många gånger, han borde behandlat mig som alla andra med sår. Men av någon anledning var jag och alla andra som skadade sig avsiktligt annorlunda. 

2. Samma läkare som i förra exempel kommer in och ber mig att lägga mig ner. 
Jag kan tillägga att jag måste se när någon ger mig sprutor, syr och bedövar, mm. 
Så har det alltid varit. Jag vill ha kontroll över min kropp. 
I alla fall. Han ber mig lägga mig ner och jag förklarar gång på gång varför jag måste titta. 
Tillslut säger han med en barsk röst ”men du njuter ju av att se när jag syr dig”. 
Njuter?! Det är väl ändå det sista man gör. Jag kom dit för att få min kropp lagad. Inte för att ”njuta” av att se någon sticka nålar i mig. 
Jag satt och grät genom hela ”lagningen” och var så arg att det bara kokade i mig. 
Som tur var kan jag bara tacka min personal för att hon såg att jag inte mådde bra och att hon körde runt mig i bilen tills det blev bättre. För hon visste lika väl som jag att om vi hade åkt direkt hem hade vi bara fått åka och vända. 

3. ”fyra stygn utan bedövning eller?” Är det det man vill att det första en läkare säger till en är?
Jag har lika mycket rätt till bedövning som alla andra som inte skadar sig själva. 



Detta är tre exempel på hur allvarligt fel det kan gå när läkare bemöter en dåligt på sjukhus. 

Men något som också är viktigt är att man kan inte gulligulla allt för mycket men en person som skadat sig. Man ska uppmärksamma situationen, försöka hitta orsaken så att man kan förebygga att det händer igen, ta hand om skador. 

För uppmärksammar man individen på ett sätt som får det att verka synd om individen mer än vad det faktist är så börjar troligtvis personen skada sig själv för att få den uppmärksamheten, och då har man ett problem till. 

Känns så sorgligt att göra er besvikna gång efter gång. 
Jag lever, jag finns här. 
Mycket har hänt sedan sist, både negativt och positivt. 
För att hålla mig i någorlunda skick spenderar jag mycket tid med mina dockor och min hund. Men jag skulle gärna komma igång med bloggandet igen, bara jag ger mig fan på det. 

Känns ont i hjärtat att se kommentarer och mail där folk faktist undrar om jag lever eller ej. 
Jag lever, det gör jag. Men jag mår verkligen inte bra just nu och jag vet faktist inte om jag ska dela med mig av alla dessa dåliga tankar jag har i mitt huvud eller inte. 

Var nyligen inlagd på psyket pga eskalerande självskadebeteende och allt för mycket självmordstankar. 
Dumm som jag var skrev jag ut mig och ljög för läkaren. Jag mår inte alls bra just nu. 

Funderar på att lägga ut några texter jag har på datorn som jag jobbar på. Vi får se. 
Här kommer i alla fall en liten bild på min hund Maximus som mår bra som aldrig. 
KRAMAR PÅ ER!