En liten tanke.

Något jag tänker på när jag vistas bland folk är deras blickar och då undrar jag hur dom tänker. 
Jag låter folk titta. Jag har inget emot att folk tittar. Jag har inget emot att folk undrar. 
Men vad jag har emot är att folk viskar, stirrar så länge dom ser en och att folk pekar och tittar bort så fort man kommer i närheten eller tittar tillbaka på dom.
Jag har ärr på armarna, och på många andra ställen på kroppen. Dom är mina krigsskador och inget jag skäms över. Jag är stolt, för dom är ett bevis på att jag fortfarande lever.
Men att ärr ska vara så uppmärksamhets väckande. Att folk inte har mer förståelse, eller det kanske är fel ord, kunskap är nog rätt. 
Jag vet att de flesta vuxna inte står och viskar, pekar och stirrar ut någon i rullstol. 
För den personen i rullstol förtjänar lika mycket respekt som alla andra, och folk vet att personen inte kan göra något åt att den sitter i rullstol och är kanske sjuk. 
Men varför finns inte samma kunskap om ärr?
Jag har varit sjuk. Därför har jag ärr. 

Snälla människor, ni behöver inte stirra elakt på mig, ni kan behandla mig som vem som helst. Ni behöver inte döma mig för att jag varit sjuk. 
Ni får jättegärna komma upp och fråga mig vad ni undrar istället för att stå och tappa hakan för er själva.