DAGBOKSANTECKNING - VARNING!
Första natten. Vad kan man säga om LPT?
Har du aldrig haft det själv kommer du nog aldrig att förstå.
Jag åkte hit frivilligt. Ändå skriver dom ett vårdintyg på mig.
Nu är jag ingen människa mer. Jag tillhör läkarna.
När jag får beskedet att jag inte får gå ut och röka barkar allt.
Jag försöker slå sönder alla fönster. Med hjälp av stolar och annat.
I ett läge tänker jag snabbt och agerar snabbt nog, trodde jag, sliter åt mig brickan från en i skötare men blir genast nerslängd på golvet i polisgrepp med handen bakom ryggen.
Jag slår på allt. Skriker. Hotar. Gråter förtvivlat.
Många gånger gör jag försök till att skada mig. Gång på gång finner jag mig själv på golvet. Jag springer in på toaletten med ett glas som stod på bordet efter lunch. Slänger det med all min kraft på golvet. Inget går sönder.
Jag tar upp glaset och slår det mot kakelväggen och fortfarande är det helt.
Till slut tar jag all min kraft och slänger in det i duschen och BAM, Glas skärvor överallt. Jag sliter åt mig en och skär loss hudslamsor på benen. Personalen bryter sig in och jag springer blödande till mitt rum, där jag fortsätter. Dom sliter tag i min hand och förklarar att dom inte får skada sig på glasbiten som jag hårt håller fast i.
Efter vad som verkar som flera år släpper jag förtvivlat glasbiten och faller ihop på golvet. Storgråtandes. Jag tar tillfälligheten i akt när dörren är öppen till köket och springer in för att se om jag kan ta en kniv, men icke.
Allt slutar med en söndersluten tröja.
Senare samma dag skär jag mig igen. Det behöver sys. Men sjukskötaren sätter tejp utan reslutat och plåstrar om. Senare samma dag skär jag mig igen. Djupare.
Personalen ordnar att vi ska akut få komma in och sy istället för att vänta på de 9 kirurgpatienter som står före i kön och jag får sy båda såren och sätta tejp på ett tredje. Vad personalen inte vet är att dom 2 djupa såren inte alls skars med glasbit, utan med rakblad.
Men det tänker jag inte lämna ifrån mig.
Permission - planen var att åka hem och skära mig till döds.
Det gick ändå hyfsat med nattpersonalen med slutade med akuten.
Efter det lyckades jag somna.
Morgonen där på vaknade jag med ångesten i halsen. Jourläkaren i Västervik ville ha samtal med mig och personalen och gud vilken ångest jag hade. Sprang in och ut till rökrutan och slutade med att jag ljög och sa att jag skulle gå på toaletten.
Jag skar mig och tillslut efter mycket krångel lyckas min personal få upp dörren.
Personalen frågar vad jag skurit mig med.
"En glasbit från BUP" svarade jag.
"Det tror jag inte på, var har du den då?"
"Den spolade jag ner i toaletten så att ni inte skulle kunna ta den ifrån mig" "Det tror jag inte heller på"
Hursomhelst behövde såret sys och jag fick inte ha mer permission så jag blev körd till vuxenpsyk i Kalmar för att sy och sedan blev jag inlåst igen.
På natten fick jag panik för att jag inte fick röka för röktiden var ute och jag försökte så innerligt förklara, pratade med mamma och pappa och bad dom prata med personalen, jag försökte verkligen, men nej. Så jag sprang in på kontoret för där fanns en olåst dörr till rummet där mina cigaretter låg och jag blev utsliten.
Nu idag är jag åter igen på sjukan för att sy.
Första natten. Vad kan man säga om LPT?
Har du aldrig haft det själv kommer du nog aldrig att förstå.
Jag åkte hit frivilligt. Ändå skriver dom ett vårdintyg på mig.
Nu är jag ingen människa mer. Jag tillhör läkarna.
När jag får beskedet att jag inte får gå ut och röka barkar allt.
Jag försöker slå sönder alla fönster. Med hjälp av stolar och annat.
I ett läge tänker jag snabbt och agerar snabbt nog, trodde jag, sliter åt mig brickan från en i skötare men blir genast nerslängd på golvet i polisgrepp med handen bakom ryggen.
Jag slår på allt. Skriker. Hotar. Gråter förtvivlat.
Många gånger gör jag försök till att skada mig. Gång på gång finner jag mig själv på golvet. Jag springer in på toaletten med ett glas som stod på bordet efter lunch. Slänger det med all min kraft på golvet. Inget går sönder.
Jag tar upp glaset och slår det mot kakelväggen och fortfarande är det helt.
Till slut tar jag all min kraft och slänger in det i duschen och BAM, Glas skärvor överallt. Jag sliter åt mig en och skär loss hudslamsor på benen. Personalen bryter sig in och jag springer blödande till mitt rum, där jag fortsätter. Dom sliter tag i min hand och förklarar att dom inte får skada sig på glasbiten som jag hårt håller fast i.
Efter vad som verkar som flera år släpper jag förtvivlat glasbiten och faller ihop på golvet. Storgråtandes. Jag tar tillfälligheten i akt när dörren är öppen till köket och springer in för att se om jag kan ta en kniv, men icke.
Allt slutar med en söndersluten tröja.
Senare samma dag skär jag mig igen. Det behöver sys. Men sjukskötaren sätter tejp utan reslutat och plåstrar om. Senare samma dag skär jag mig igen. Djupare.
Personalen ordnar att vi ska akut få komma in och sy istället för att vänta på de 9 kirurgpatienter som står före i kön och jag får sy båda såren och sätta tejp på ett tredje. Vad personalen inte vet är att dom 2 djupa såren inte alls skars med glasbit, utan med rakblad.
Men det tänker jag inte lämna ifrån mig.
Permission - planen var att åka hem och skära mig till döds.
Det gick ändå hyfsat med nattpersonalen med slutade med akuten.
Efter det lyckades jag somna.
Morgonen där på vaknade jag med ångesten i halsen. Jourläkaren i Västervik ville ha samtal med mig och personalen och gud vilken ångest jag hade. Sprang in och ut till rökrutan och slutade med att jag ljög och sa att jag skulle gå på toaletten.
Jag skar mig och tillslut efter mycket krångel lyckas min personal få upp dörren.
Personalen frågar vad jag skurit mig med.
"En glasbit från BUP" svarade jag.
"Det tror jag inte på, var har du den då?"
"Den spolade jag ner i toaletten så att ni inte skulle kunna ta den ifrån mig" "Det tror jag inte heller på"
Hursomhelst behövde såret sys och jag fick inte ha mer permission så jag blev körd till vuxenpsyk i Kalmar för att sy och sedan blev jag inlåst igen.
På natten fick jag panik för att jag inte fick röka för röktiden var ute och jag försökte så innerligt förklara, pratade med mamma och pappa och bad dom prata med personalen, jag försökte verkligen, men nej. Så jag sprang in på kontoret för där fanns en olåst dörr till rummet där mina cigaretter låg och jag blev utsliten.
Nu idag är jag åter igen på sjukan för att sy.
