Här kommer en läsarhistoria från en tjej som heter Emma.
Vill du göra som hon? Skriv då till [email protected]
Hej! Väldigt fin blogg, allt som rör depression och självskadebeteende är så tabu, därför är det bra att det finns såna som du:) Jag är 20 år och började skära mig när jag skulle fylla 13. Jag läste en bok som hette Sann Smärta och tänkte att det kanske skulle hjälpa mot det jag kände. Det gjorde det. Jag började med plåtbitar, från colaburkar och sånt. De var skitbra, för jag kunde gömma dem under svettband, och jag hade alltid en reservbit under skalet på mobilen. Men när jag började i högstadiet blev allt värre. Jag började ta massa smärtstillande när jag inte behövde, tog fyra alvedon på samma gång flera gånger om dan. Inget hände men jag mådde bättre. Jag försökte ta livet av mig en gång, men när jag vaknade dagen efter försökte jag inte igen, för vad var meningen när jag var så dålig att jag inte ens kunde ta livet av mig? Mot slutet av mitt "beroende" rispade jag mig med en nål, och jag firade faktumet att jag skulle fylla 15 med att rispa in "LS" i armvecket, för life sucks. Jag undrade om jag någonsin skulle fylla 18. Jag lyckades med hjälp av vänner sluta med mitt självskadebeteende lite innan jag skulle fylla 16. Det var svårt men det gick, och jag saknade det i flera år efteråt. Provade efter drygt ett år, men då gjorde det ont. Sen började jag på gymnasiet. Gick i samma klass som en tjej som sjöng som en gudinna. Hon var söt, vacker och duktig i skolan. På en fest fick jag reda på att hon mådde dåligt, hon hade ett rakblad som var inpackat i en post-it där hennes pojkvän hade skrivit "Jag älskar dig". Jag hade aldrig träffat någon face to face, jag ville hjälpa henne på något sätt. Sommaren 2007 skrev en kompis från klassen till mig på msn. Hon skrev att något hade hänt, att någon inte skulle komma tillbaka. Jag visste direkt att det var den här tjejen det gällde. Hon hade varit på peace and love med några kompisar, och gått iväg. På morgonen letade de efter henne och hittade henne med ett tältrep runt halsen inne i en liten skog. Jag har aldrig känt den känslan, det går inte riktigt att beskriva. Det var en miljon känslor på samma gång. Jag kände henne inte ens särskilt bra men jag kan fortfarande gråta över henne ibland. Imorgon är det årsdagen för hennes dödsdag. Jag fyllde 18. Har av någon anledning fantastiskt bra läkekött, så enda spåret av mina sår är att mina underarmar skimrar i pärlemor om man tittar noga. Det är inte helt positivt, faktiskt. Jag tatuerade mig på höger arm, där LS satt, när jag fyllde 18. Som ett slags minne och en garanti för att det inte ska hända igen, för då måste jag förstöra min tatuering. Och i år fyllde jag till och med 20. För fem, sex år sen hade jag aldrig trott det. Jag vet inte om detta gör något för dig, jag vet inte riktigt ens varför jag skrev detta:P Men om det hjälper, när det är som allra mörkast. Ha lite förtröstan, tänk på vad (om du vill göra det),du vill ha för motiv på din eventuella tatuering, tänk på vad din första grej på systemet kan tänkas vara. Eller vart du ska köra när du får ditt körkort. Det kan vara svårt att tro ibland, men det kan bli bättre:) Av någon anledning finns olika variationer av psykisk ohälsa i min familj. Värst är nog min brorsa. Han flyttade in på sitt första hem när jag gick i fyran. Han hade också självskadebeteende. Han bor i lägenhet nu men lider antagligen av något annat än "bara" depression. Kanske borderline, men han vägrar gå med till läkaren. Så för min del var det kanske gener som gjorde mig sjuk. Men jag är frisk nu, jag klarade mig. Det kan du också göra:)
Vill du göra som hon? Skriv då till [email protected]
Hej! Väldigt fin blogg, allt som rör depression och självskadebeteende är så tabu, därför är det bra att det finns såna som du:) Jag är 20 år och började skära mig när jag skulle fylla 13. Jag läste en bok som hette Sann Smärta och tänkte att det kanske skulle hjälpa mot det jag kände. Det gjorde det. Jag började med plåtbitar, från colaburkar och sånt. De var skitbra, för jag kunde gömma dem under svettband, och jag hade alltid en reservbit under skalet på mobilen. Men när jag började i högstadiet blev allt värre. Jag började ta massa smärtstillande när jag inte behövde, tog fyra alvedon på samma gång flera gånger om dan. Inget hände men jag mådde bättre. Jag försökte ta livet av mig en gång, men när jag vaknade dagen efter försökte jag inte igen, för vad var meningen när jag var så dålig att jag inte ens kunde ta livet av mig? Mot slutet av mitt "beroende" rispade jag mig med en nål, och jag firade faktumet att jag skulle fylla 15 med att rispa in "LS" i armvecket, för life sucks. Jag undrade om jag någonsin skulle fylla 18. Jag lyckades med hjälp av vänner sluta med mitt självskadebeteende lite innan jag skulle fylla 16. Det var svårt men det gick, och jag saknade det i flera år efteråt. Provade efter drygt ett år, men då gjorde det ont. Sen började jag på gymnasiet. Gick i samma klass som en tjej som sjöng som en gudinna. Hon var söt, vacker och duktig i skolan. På en fest fick jag reda på att hon mådde dåligt, hon hade ett rakblad som var inpackat i en post-it där hennes pojkvän hade skrivit "Jag älskar dig". Jag hade aldrig träffat någon face to face, jag ville hjälpa henne på något sätt. Sommaren 2007 skrev en kompis från klassen till mig på msn. Hon skrev att något hade hänt, att någon inte skulle komma tillbaka. Jag visste direkt att det var den här tjejen det gällde. Hon hade varit på peace and love med några kompisar, och gått iväg. På morgonen letade de efter henne och hittade henne med ett tältrep runt halsen inne i en liten skog. Jag har aldrig känt den känslan, det går inte riktigt att beskriva. Det var en miljon känslor på samma gång. Jag kände henne inte ens särskilt bra men jag kan fortfarande gråta över henne ibland. Imorgon är det årsdagen för hennes dödsdag. Jag fyllde 18. Har av någon anledning fantastiskt bra läkekött, så enda spåret av mina sår är att mina underarmar skimrar i pärlemor om man tittar noga. Det är inte helt positivt, faktiskt. Jag tatuerade mig på höger arm, där LS satt, när jag fyllde 18. Som ett slags minne och en garanti för att det inte ska hända igen, för då måste jag förstöra min tatuering. Och i år fyllde jag till och med 20. För fem, sex år sen hade jag aldrig trott det. Jag vet inte om detta gör något för dig, jag vet inte riktigt ens varför jag skrev detta:P Men om det hjälper, när det är som allra mörkast. Ha lite förtröstan, tänk på vad (om du vill göra det),du vill ha för motiv på din eventuella tatuering, tänk på vad din första grej på systemet kan tänkas vara. Eller vart du ska köra när du får ditt körkort. Det kan vara svårt att tro ibland, men det kan bli bättre:) Av någon anledning finns olika variationer av psykisk ohälsa i min familj. Värst är nog min brorsa. Han flyttade in på sitt första hem när jag gick i fyran. Han hade också självskadebeteende. Han bor i lägenhet nu men lider antagligen av något annat än "bara" depression. Kanske borderline, men han vägrar gå med till läkaren. Så för min del var det kanske gener som gjorde mig sjuk. Men jag är frisk nu, jag klarade mig. Det kan du också göra:)
