Det är verkligen inget fel på er, jag drog förhastade slutsatser. Ni är underbara föräldrar, visst ni har era brister men det har väl alla föräldrar.
I alla fall, hela lovet har jag varit deppig. Men dom rakbladen jag har hittat har varit dom trubbiga. Med andra ord dom dåliga. Och därför har jag nästan klarat det.
Men när jag inte skär mig mår jag piss, enda sekunderna när jag mår riktigt bra är när jag skär, då känner jag mig hel.
Då när jag inte skär medföljer det att man gör annat dumt som man inte borde, som att röka nåra cigg, dricka något man inte borde, och har jag allvarligt börjat tänka på om självmord skulle vara något för mig.
Jag behöver hjälp innan det är försent, jag vill kunna leva ett normalt liv men om jag inte får hjälp snart med demonerna och all annan skit så kommer jag aldrig att kunna må bra någonsin. Och då är det bara en tidsfråga innan jag är död. Demonerna tar verkligen kål på mig, dom suger ut min livskraft, och när dom skadar mina älskade så går dom för långt, men säger man till dom blir det bara värre.
Gör vad du vill, men om du tänker prata med mig så kan du inte tvinga mig att svara på några frågor, säger jag pass så säger jag pass.
Jag älskar er, även om jag är dålig på att visa det, jag vill ha kramar och pussar även om jag beter mig som att jag absolut inte vill det. Det är bara det att jag mår så dåligt så jag orkar ibland inte. Om ni säger jag älskar dig och jag inte reagerar/svarar så betyder det inte att jag inte älskar er.
hannah-anastasia