Hur är det egentligen med att bo på behandlingshem.. Asså, ska man prata öppet om det eller tysta ner det?
Jag har ju, som ni kanske vet och märkt, valt att prata om det öppet precis som vad som helst.
Till en början så kändes det inget speciellt. Nova (mitt förra ställe) var ju också internat så beroende på vilket sammanhang det passade in så kallade jag det olika saker. Men i samma veva som jag flyttade till Egehem och allting ordnade upp sig så började jag känna mig stolt, stolt över att få hjälp. Det är inte alla som får den chansen, det står folk på kö till behandlingshem och endel kommuner vill inte ens betala. Jag är så glad att min kommun/föräldrar/BUP valde att ge mig den här chansen.
För det får mig att känna mig levande på något sätt, att jag är värd den här chansen. Dom tror på mig, dom tycker det är värt att lägga pengar på mig. Och det skulle dom väl aldrig göra om dom tänkte: "Ah, Hannah kommer ju ändå aldrig att bli frisk".
Men nej, dom tror nog faktist på mig.
Men vad jag tänker mycket på är att några gånger, när man lärt känna nya människor, tex på internet, och berättat att man bor på behandlingshem har man blivit dissad. En gång när jag snackade med en tjej som skulle köpa cigg åt mig när jag bode i Växjö, så undrade hon var i Växjö jag bodde och jag hade inget att dölja utan berättade att jag bode på ett Behandlingshem/internet och då blev hon rädd. Så klart blev det inget med det.
Det är så himla svårt att veta hur många man ska berätta för och hur? Om man ska det över huvud taget? Skäms jag? - Nej, jag tror/försöker intala mig att jag är stolt. Skäms min familj? - Ingen aning. Men jag tjänar på ärlighet. Men kanske också att undanhålla det.
Ja, nu har jag bara babblat på. Hoppas ni förstår något av allt jag säger/skriver.
Och till er som bor eller bott på behandlingshem: Hur öppna är ni/var ni om var ni bodde?
Och till alla: Om ni var psykiskt sjuka skulle ni vara lika öppna med det som om ni var fysiskt sjuka(cancer, lunginflamation ect)?
Jag har ju, som ni kanske vet och märkt, valt att prata om det öppet precis som vad som helst.
Till en början så kändes det inget speciellt. Nova (mitt förra ställe) var ju också internat så beroende på vilket sammanhang det passade in så kallade jag det olika saker. Men i samma veva som jag flyttade till Egehem och allting ordnade upp sig så började jag känna mig stolt, stolt över att få hjälp. Det är inte alla som får den chansen, det står folk på kö till behandlingshem och endel kommuner vill inte ens betala. Jag är så glad att min kommun/föräldrar/BUP valde att ge mig den här chansen.
För det får mig att känna mig levande på något sätt, att jag är värd den här chansen. Dom tror på mig, dom tycker det är värt att lägga pengar på mig. Och det skulle dom väl aldrig göra om dom tänkte: "Ah, Hannah kommer ju ändå aldrig att bli frisk".
Men nej, dom tror nog faktist på mig.
Men vad jag tänker mycket på är att några gånger, när man lärt känna nya människor, tex på internet, och berättat att man bor på behandlingshem har man blivit dissad. En gång när jag snackade med en tjej som skulle köpa cigg åt mig när jag bode i Växjö, så undrade hon var i Växjö jag bodde och jag hade inget att dölja utan berättade att jag bode på ett Behandlingshem/internet och då blev hon rädd. Så klart blev det inget med det.
Det är så himla svårt att veta hur många man ska berätta för och hur? Om man ska det över huvud taget? Skäms jag? - Nej, jag tror/försöker intala mig att jag är stolt. Skäms min familj? - Ingen aning. Men jag tjänar på ärlighet. Men kanske också att undanhålla det.
Ja, nu har jag bara babblat på. Hoppas ni förstår något av allt jag säger/skriver.
Och till er som bor eller bott på behandlingshem: Hur öppna är ni/var ni om var ni bodde?
Och till alla: Om ni var psykiskt sjuka skulle ni vara lika öppna med det som om ni var fysiskt sjuka(cancer, lunginflamation ect)?
