Jag har tänkt på en sak enda sedan jag var liten.
Jag var så rädd för döden då.
Och jag vet att folk ibland begravs med sina favoritkläder och saker. Men jag skulle aldrig vilja att mina saker skulle ligga och ruttna under jorden.
Som det där med att begravas med sina favoritgossedjur. När jag var liten så var jag helt säker på att om jag skulle dö, så skulle Puh(min första puhbjörn som jag fick utav mammas familj i USA) också dö, och tvärt om. Vi skulle begravas ihop.
Men jag tror inte att han lär dö den dagen jag dör. Men däremot så lär jag dö den dagen han dör.
Han är så stark. Allt han gått i genom med mig.
För mig är han ingen "sak". Han kommer alltid att vara min tvillingbror. Min tvillingsjäl., Min lilla Cvanomi.
Och Cila(min andra puhbjörn som mamma köpte när hon var i USA med min moster), vad skulle jag göra utan dig? Du är det glada i de ledsna stunderna. Får mig alltid på gott humör. Och Tinningarna, som inte kan bestämma sig vilken kroppsedel de sitter ihop med, som Cila tjatade till sig i Paris. Och Hivy, lilla lilla Evangeline, som jag fick när jag låg på BUP, var en glädje för mig och de andra björnarna i en mörk stund. Och slutningen, Vinny, den yngsta, hon som är som Cilas lilla docka. Som Cila kan lära all skit och bus.
Nu tror ni att jag är dum i huvudet eller något, men mina 6 älskade björnar, de lever. Det gör dom verkligen.
Jag älskar dom lika mycket som mina andra syskon. Jag blir livrädd när jag inte kan hitta dom. Har med mig dom överallt jag åker.
Är orolig om jag åker hemifrån utan dom. Vi är ett vi 7. Först var det bara Cvanan och jag. Han höll aldrig tyst, sen blev han gammal, sjuk, trasig/sårig. Cila kom in i mitt liv. Tillsammans med Cvanan var hon/han(Cila är en kille, men puhbjörnar gör som dom vill) de som betydde mest i hela mitt liv. Cvanan blev äldre och jag började vara mer med Cila. Var så rädd att jag skulle göra sönder Cvanan. Nu ligger han mest och tittar på mig. Bredvid mig i sängen. Nu är det Cila som babblar. Med mig, Mamma, Pappa, syskonen och dom hon inte är blyg för. Hon är med till Mormor när vi kollar på lillahuset, mormor klappar på henne och säger hej. Mina föräldrar älskar dom, säger dom, och jag tror dom. Cila pratar i telefon med Mamma och Pappa. Vi delar känslor vi 7. Och när jag har det jobbigt så kan Cila tex hjälpa mig med att berätta för mamma vad jag inte vågar själv. Jag skar mig på benet sist vi var hemma, och då satte cila ett plåster på sin fot. Vi är ledsna tillsammans och sjuka tillsammans. Jag skulle aldrig kunna tänka mig livet utan dom. Dom är inga gosedjur, dom är mina syskon. Mina älskade björnar. Jag kanske hjälper dom att prata, men vad spelar det för roll?
Dom hjälper mig att leva.
Tyck att jag är störd. I det här fallet bryr jag mig inte.
Innan har jag inte skrivit något såhär om dom i bloggen.
Har varit lite rädd för vad folk ska tycka.
Men nu inser jag att det här är faktiskt min blogg, där jag skriver om min vardag, mina problem, intressen och andra saker.
Så här skriver jag om björnarna för att jag vill det!
Jag var så rädd för döden då.
Och jag vet att folk ibland begravs med sina favoritkläder och saker. Men jag skulle aldrig vilja att mina saker skulle ligga och ruttna under jorden.
Som det där med att begravas med sina favoritgossedjur. När jag var liten så var jag helt säker på att om jag skulle dö, så skulle Puh(min första puhbjörn som jag fick utav mammas familj i USA) också dö, och tvärt om. Vi skulle begravas ihop.
Men jag tror inte att han lär dö den dagen jag dör. Men däremot så lär jag dö den dagen han dör.
Han är så stark. Allt han gått i genom med mig.
För mig är han ingen "sak". Han kommer alltid att vara min tvillingbror. Min tvillingsjäl., Min lilla Cvanomi.
Och Cila(min andra puhbjörn som mamma köpte när hon var i USA med min moster), vad skulle jag göra utan dig? Du är det glada i de ledsna stunderna. Får mig alltid på gott humör. Och Tinningarna, som inte kan bestämma sig vilken kroppsedel de sitter ihop med, som Cila tjatade till sig i Paris. Och Hivy, lilla lilla Evangeline, som jag fick när jag låg på BUP, var en glädje för mig och de andra björnarna i en mörk stund. Och slutningen, Vinny, den yngsta, hon som är som Cilas lilla docka. Som Cila kan lära all skit och bus.
Nu tror ni att jag är dum i huvudet eller något, men mina 6 älskade björnar, de lever. Det gör dom verkligen.
Jag älskar dom lika mycket som mina andra syskon. Jag blir livrädd när jag inte kan hitta dom. Har med mig dom överallt jag åker.
Är orolig om jag åker hemifrån utan dom. Vi är ett vi 7. Först var det bara Cvanan och jag. Han höll aldrig tyst, sen blev han gammal, sjuk, trasig/sårig. Cila kom in i mitt liv. Tillsammans med Cvanan var hon/han(Cila är en kille, men puhbjörnar gör som dom vill) de som betydde mest i hela mitt liv. Cvanan blev äldre och jag började vara mer med Cila. Var så rädd att jag skulle göra sönder Cvanan. Nu ligger han mest och tittar på mig. Bredvid mig i sängen. Nu är det Cila som babblar. Med mig, Mamma, Pappa, syskonen och dom hon inte är blyg för. Hon är med till Mormor när vi kollar på lillahuset, mormor klappar på henne och säger hej. Mina föräldrar älskar dom, säger dom, och jag tror dom. Cila pratar i telefon med Mamma och Pappa. Vi delar känslor vi 7. Och när jag har det jobbigt så kan Cila tex hjälpa mig med att berätta för mamma vad jag inte vågar själv. Jag skar mig på benet sist vi var hemma, och då satte cila ett plåster på sin fot. Vi är ledsna tillsammans och sjuka tillsammans. Jag skulle aldrig kunna tänka mig livet utan dom. Dom är inga gosedjur, dom är mina syskon. Mina älskade björnar. Jag kanske hjälper dom att prata, men vad spelar det för roll?
Dom hjälper mig att leva.
Tyck att jag är störd. I det här fallet bryr jag mig inte.
Innan har jag inte skrivit något såhär om dom i bloggen.
Har varit lite rädd för vad folk ska tycka.
Men nu inser jag att det här är faktiskt min blogg, där jag skriver om min vardag, mina problem, intressen och andra saker.
Så här skriver jag om björnarna för att jag vill det!
Cila, Cvanan, Vinny Lilla M,(de kinesiska tinningarna) Lilla F, Hivy
