Det var en helt vanlig morgon. Men ändå kändes det så annorlunda. Så fel. Klockan var 12 men jag försökte ändå somna om. Tillslut gav jag mig och gick upp. Jag är helt borta, jag existerar inte ens längre, den är världen är död, och inte äns det, den här världen är ingenting länge för mig.
Luften kändes tun, som om den också var död. Sängen var allt för varm för att vara behaglig, kudden var inte alls så som jag ville ha den, men ändå, trots allt fel, så kände jag mig lugn. Och för allt i världen kunde jag inte förstå varför. Och just då, när jag satt och funderade över varför jag var lugn, så slog paniken ner i mig som en blixt.
Jag existerar inte längre. Jag är redan död. Det känns helt sjukt att veta att jag redan har lämnat världen, nu är det bara min kropp kvar. I mina tankar är jag borta. Jag drömmer mej alltid bort, att jag är någon annan, någon annan stans.
Min kropp ler åt världen. Jag hatar den för det.
Luften kändes tun, som om den också var död. Sängen var allt för varm för att vara behaglig, kudden var inte alls så som jag ville ha den, men ändå, trots allt fel, så kände jag mig lugn. Och för allt i världen kunde jag inte förstå varför. Och just då, när jag satt och funderade över varför jag var lugn, så slog paniken ner i mig som en blixt.
Jag existerar inte längre. Jag är redan död. Det känns helt sjukt att veta att jag redan har lämnat världen, nu är det bara min kropp kvar. I mina tankar är jag borta. Jag drömmer mej alltid bort, att jag är någon annan, någon annan stans.
Min kropp ler åt världen. Jag hatar den för det.
