Jag är inlåst. Det har nog kommit till den punkten att jag orkar inte mer helt enkelt. Zeldoxen verkar inte ha någon effekt och det känns otroligt misslyckat.
Vi åkte in till Barnakuten på kvällen, Pa och jag. Vi väntade där i några timmar för att få träffa samma doktor i samma rum som senast. Rummet där jag satt den natten då min första ätstörning bröt ut, natten då jag bara var 6 år gammal.
Tillslut kom jag till Psyk-avd. Hela natten har jag drömt mardrömmar.
Jag gick upp vid halv 7 fast väckningen inte är förrens kl halv 8. Nu är klockan 7 och jag väntar på att någon ska komma och väcka mig.
Jag hatar att folk tror att allt är bra. Jag hatar min fasad.
Genom såren och ärren kan endel förstå men jag tycker det är hemskt att det ska behöva vara så, att det ska behöva gå så långt. Att man ska behöva gå i bitar på utsidan för att folk ska inse hur trasig man är på insidan.
Det är skuggor. Skuggor överallt. Demonerna skuggar över mig. Skrik och viskningar. Ljud överallt. Knarranden. blodiga lämlästade lik fladdrar förbi såfort jag stänger ögonen. Henny är tyst, jag viskar att jag älskar henne, men hon förblir tyst. Jag behöver något. Just nu är allting bara hopplöst. Jag vet inte hur länge jag kan kontrollera min törst efter blod.
Allting rinner ur mina händer. Jag kan inte längre urskilja verkligheten. Det känns som att jag bara behöver få koncentrera mig, men jag orkar inte. Jag sjunker djupar och djupare ner i en bottenlös brunn. Hur långt ner ska jag sjunka innan jag hittar kraften att ta mig upp?
Jag tror ju inte på livet. Döden är min trygghet.
Vi åkte in till Barnakuten på kvällen, Pa och jag. Vi väntade där i några timmar för att få träffa samma doktor i samma rum som senast. Rummet där jag satt den natten då min första ätstörning bröt ut, natten då jag bara var 6 år gammal.
Tillslut kom jag till Psyk-avd. Hela natten har jag drömt mardrömmar.
Jag gick upp vid halv 7 fast väckningen inte är förrens kl halv 8. Nu är klockan 7 och jag väntar på att någon ska komma och väcka mig.
Jag hatar att folk tror att allt är bra. Jag hatar min fasad.
Genom såren och ärren kan endel förstå men jag tycker det är hemskt att det ska behöva vara så, att det ska behöva gå så långt. Att man ska behöva gå i bitar på utsidan för att folk ska inse hur trasig man är på insidan.
Det är skuggor. Skuggor överallt. Demonerna skuggar över mig. Skrik och viskningar. Ljud överallt. Knarranden. blodiga lämlästade lik fladdrar förbi såfort jag stänger ögonen. Henny är tyst, jag viskar att jag älskar henne, men hon förblir tyst. Jag behöver något. Just nu är allting bara hopplöst. Jag vet inte hur länge jag kan kontrollera min törst efter blod.
Allting rinner ur mina händer. Jag kan inte längre urskilja verkligheten. Det känns som att jag bara behöver få koncentrera mig, men jag orkar inte. Jag sjunker djupar och djupare ner i en bottenlös brunn. Hur långt ner ska jag sjunka innan jag hittar kraften att ta mig upp?
Jag tror ju inte på livet. Döden är min trygghet.
