Vill ni fortsätta läsa?
Kapitel 3
Det var en vacker morgon. Den 10e april 1912.
Dagen då Titanic skulle segla från Southampton.
Vi stod på hamnen iklädda lägre arbetarklass kläder.
Skeppet var magnifikt och från de bilder jag sett var första klass otroligt vackert.
Fastän jag var van vid vackra klänningar utsmyckade med pärlor och stenar, kände jag mig vacker.
Far hade lyckats få iväg de flesta utav våra saker redan med andra skepp.
Skeppet hade 4 stora skorstenar och hamnen var fylld utav folk.
Folk massan fick mig genast att tänka. Varför var inte en människa i närheten när han gjorde så mot mig? Det var i och för sig i en mörk gränd. Men någon kunde ju ha varit där och räddat mig.
Maybelle tittade på mig. "Allt kommer bli bra nu kära syster"
Jag tog hennes hand och vi började gå upp för landgången.
Vi vinkade så som alla andra för att inte se annorlunda ut.
När vi hade kommit halvvägs upp för landgången såg jag honom.
Med en resväska. Mitt hjärta dunkade och jag skakade.
Maybelle såg att jag stirrade och såg honom också.
"Är det han?" frågade hon.
"Ja"
Maybelles fråga var inte konstig eftersom bara mor och far träffat honom.
Vi fortsatte gå upp för landgången och klev in i det vackra skeppet.
En man med ett glatt leende tittade på våra biljetter och förklarade åt vilket håll vi skulle gå.
Men först skulle vi upp på däck. För att titta på allt folk såklart.
Det var mer folk då än när vi stod på land. Eller så var det bara så att v inte såg hela folkmassan från land. Och plötsligt, så såg jag honom gå mot skeppet.
Skulle han också till den nya världen?
Kapitel 3
Det var en vacker morgon. Den 10e april 1912.
Dagen då Titanic skulle segla från Southampton.
Vi stod på hamnen iklädda lägre arbetarklass kläder.
Skeppet var magnifikt och från de bilder jag sett var första klass otroligt vackert.
Fastän jag var van vid vackra klänningar utsmyckade med pärlor och stenar, kände jag mig vacker.
Far hade lyckats få iväg de flesta utav våra saker redan med andra skepp.
Skeppet hade 4 stora skorstenar och hamnen var fylld utav folk.
Folk massan fick mig genast att tänka. Varför var inte en människa i närheten när han gjorde så mot mig? Det var i och för sig i en mörk gränd. Men någon kunde ju ha varit där och räddat mig.
Maybelle tittade på mig. "Allt kommer bli bra nu kära syster"
Jag tog hennes hand och vi började gå upp för landgången.
Vi vinkade så som alla andra för att inte se annorlunda ut.
När vi hade kommit halvvägs upp för landgången såg jag honom.
Med en resväska. Mitt hjärta dunkade och jag skakade.
Maybelle såg att jag stirrade och såg honom också.
"Är det han?" frågade hon.
"Ja"
Maybelles fråga var inte konstig eftersom bara mor och far träffat honom.
Vi fortsatte gå upp för landgången och klev in i det vackra skeppet.
En man med ett glatt leende tittade på våra biljetter och förklarade åt vilket håll vi skulle gå.
Men först skulle vi upp på däck. För att titta på allt folk såklart.
Det var mer folk då än när vi stod på land. Eller så var det bara så att v inte såg hela folkmassan från land. Och plötsligt, så såg jag honom gå mot skeppet.
Skulle han också till den nya världen?
