Klockan 00:10 en stormig natt i november föddes jag och fick namnet Patricia Marie Sofie Johansson.
Jag var 52 cm lång och vikten har jag glömt. Jag var helt normal, inga som helst fel, förutom att navelsträngen satt runt halsen, men det fick de genast loss så det var inget fel alls.
Jag var precis som alla andra.
Men när jag var 5 år började jag prata med mig själv för jag hörde röster.
Mina föräldrar trodde att jag hade låtsaskompisar, men när jag blev runt 9-10 år, så började de ana att det kanske var något som inte stämde. Jag blev mobbad i skolan sedan 6 års ålder för att jag var annorlunda. Jag var långsam, jag var tyst, och många utav mina klasskompisar visste inte ens hur min röst lät.
Jag gjorde inget väsen av mig, och pratade inte ens när läraren ställde frågan till mig. Det var inte någon fråga om blyghet - jag valde att helt enkelt inte prata.
När jag var 11 började jag sakta utforma ett allvarligt självskadebeteende. Jag minns hur det började.
Jag hade samma dag blivit hotad av en kille från skolan att han skulle slå ner mig på rasten, men istället för att stanna kvar i skolan som lärarna sa åt mig, så gick jag hem. Jag ville inte gärna hamna på sjukhus. Istället för att bara glömma, så började jag skära mig, och till slut gick det så långt att jag skadade mig själv varannan timme i princip varje dag.
Vid flera tillfällen fick jag sy, och personalen på sjukhuset var mycket otrevliga för att jag själv hade orsakat mina sår.Som 13 åring blev jag tvångsinlagd för första gången. Jag försökte som 14 åring ta mitt liv med tabletter. När jag var 15 fick jag tre diagnoser: ADHD, Bipolär affektiv sjukdom typ 2, och Dissociativ identitetstörning.
Jag fick massor av mediciner som gjorde mig tjock, och jag började skära mig och bränna mig för att jag var verkligen på botten.När jag var mellan 15-16 år så bodde jag på ett ungdomshem där jag fick lära mig att leva med regler, rutiner och att ta hand om mig själv såsom dusch, tvätta kläder, städa rummet m.m.
Jag trivdes där rätt bra.Senaste gången jag var inlagd, det var då för 5e gången, när jag var 17 så hotade en annan patient mig, och personalen på psyket gjorde ingenting åt det. Sanningen att säga är att de särbehandlat mig sedan första dagen jag vart där. Bara för att jag var tvångsinlagd så var de väldigt arga och sura mot mig, men inte mot de andra ungdomarna som var där frivilligt.
Jag började då skära mig även på psyket, så tillslut fick de hålla fast mig för att jag inte skulle skada mig själv. Jag smällde även till en av personalen där en gång för att hon var elak. När jag tidigare berättat att jag varit mobbad så frågade de varför JAG inte gjorde något åt det. Idioter...In emellan dessa saker jag berättat har det även kommit hem poliser till oss för att övervaka mig, akutteam har kommit och gått i flera år, och jag var jättenära att förblöda när jag skurit mig.
Livet var skit.
Men som om Gud hört mina böner, så började jag må bra. Jag fick godkänt att få bostöd som hjälper mig med mediciner, läkarmöten m.m, jag fick börja på Vuxenpsyk där de bättre kunde hjälpa mig med mina problem, och jag fick börja i riktig DBT, sådan de inte kunde erbjuda på BUP.
Jag började le mer.
Nu är jag alltså här. Mår bra. Och tycker själv att jag lever ett ganska bra liv med min familj. Jag har 5 syskon (6 med mig), 1 riktig syster och 4 bonussyskon. Jag har två föräldrar och två "extra vuxna" som jag kallar det, och jag kan egentligen inte ha det bättre än jag redan har. Medicinerna hjälper mig verkligen, för ca 2 år sedan låg jag bara på sängen och skakade.
Nu lever jag.Här är min historia, hur jag gick från att vara ett vilset barn till att bli en stark kvinna.
---Tack för att jag får gästblogga hos dig återigen! Du får gärna ta med min bloggadress nedan om du vill ;)/Triciatriciajohansson@gmail.comhttp://fairytales.vitorm.se
Jag var 52 cm lång och vikten har jag glömt. Jag var helt normal, inga som helst fel, förutom att navelsträngen satt runt halsen, men det fick de genast loss så det var inget fel alls.
Jag var precis som alla andra.
Men när jag var 5 år började jag prata med mig själv för jag hörde röster.
Mina föräldrar trodde att jag hade låtsaskompisar, men när jag blev runt 9-10 år, så började de ana att det kanske var något som inte stämde. Jag blev mobbad i skolan sedan 6 års ålder för att jag var annorlunda. Jag var långsam, jag var tyst, och många utav mina klasskompisar visste inte ens hur min röst lät.
Jag gjorde inget väsen av mig, och pratade inte ens när läraren ställde frågan till mig. Det var inte någon fråga om blyghet - jag valde att helt enkelt inte prata.
När jag var 11 började jag sakta utforma ett allvarligt självskadebeteende. Jag minns hur det började.
Jag hade samma dag blivit hotad av en kille från skolan att han skulle slå ner mig på rasten, men istället för att stanna kvar i skolan som lärarna sa åt mig, så gick jag hem. Jag ville inte gärna hamna på sjukhus. Istället för att bara glömma, så började jag skära mig, och till slut gick det så långt att jag skadade mig själv varannan timme i princip varje dag.
Vid flera tillfällen fick jag sy, och personalen på sjukhuset var mycket otrevliga för att jag själv hade orsakat mina sår.Som 13 åring blev jag tvångsinlagd för första gången. Jag försökte som 14 åring ta mitt liv med tabletter. När jag var 15 fick jag tre diagnoser: ADHD, Bipolär affektiv sjukdom typ 2, och Dissociativ identitetstörning.
Jag fick massor av mediciner som gjorde mig tjock, och jag började skära mig och bränna mig för att jag var verkligen på botten.När jag var mellan 15-16 år så bodde jag på ett ungdomshem där jag fick lära mig att leva med regler, rutiner och att ta hand om mig själv såsom dusch, tvätta kläder, städa rummet m.m.
Jag trivdes där rätt bra.Senaste gången jag var inlagd, det var då för 5e gången, när jag var 17 så hotade en annan patient mig, och personalen på psyket gjorde ingenting åt det. Sanningen att säga är att de särbehandlat mig sedan första dagen jag vart där. Bara för att jag var tvångsinlagd så var de väldigt arga och sura mot mig, men inte mot de andra ungdomarna som var där frivilligt.
Jag började då skära mig även på psyket, så tillslut fick de hålla fast mig för att jag inte skulle skada mig själv. Jag smällde även till en av personalen där en gång för att hon var elak. När jag tidigare berättat att jag varit mobbad så frågade de varför JAG inte gjorde något åt det. Idioter...In emellan dessa saker jag berättat har det även kommit hem poliser till oss för att övervaka mig, akutteam har kommit och gått i flera år, och jag var jättenära att förblöda när jag skurit mig.
Livet var skit.
Men som om Gud hört mina böner, så började jag må bra. Jag fick godkänt att få bostöd som hjälper mig med mediciner, läkarmöten m.m, jag fick börja på Vuxenpsyk där de bättre kunde hjälpa mig med mina problem, och jag fick börja i riktig DBT, sådan de inte kunde erbjuda på BUP.
Jag började le mer.
Nu är jag alltså här. Mår bra. Och tycker själv att jag lever ett ganska bra liv med min familj. Jag har 5 syskon (6 med mig), 1 riktig syster och 4 bonussyskon. Jag har två föräldrar och två "extra vuxna" som jag kallar det, och jag kan egentligen inte ha det bättre än jag redan har. Medicinerna hjälper mig verkligen, för ca 2 år sedan låg jag bara på sängen och skakade.
Nu lever jag.Här är min historia, hur jag gick från att vara ett vilset barn till att bli en stark kvinna.
---Tack för att jag får gästblogga hos dig återigen! Du får gärna ta med min bloggadress nedan om du vill ;)/Triciatriciajohansson@gmail.comhttp://fairytales.vitorm.se
