Eric Theodore Cartman - the love of my life !

Nu har vi splittat upp totalt! Mina äldsta syskon Rebeka och Sara åkte nyss med Mamma 2 & Pappa 2 för att vara borta i 3 veckor uppe i norrland och bestiga Kebnekajse och allt. Medan jag, lillasyster Hedda, Mamma 1 & Pappa 1 åker till Stockholm på måndag. Efter det bär det av till Jocke, för min del. 
Jag är halv, min andra halva är flera timmar bort från mig. Det är tomt att veta att min älskade tvillingsyster och jag inte ses på 3 veckor, och det blir ju inte bättre av att hela familjen är borta!

Lyser upp med dessa fina bilder i alla fall - Tagna i hamnen i Färjestaden för ett tag sedan. 

Jag är med och tävlar hos hofosho (klicka för att komma till hennes hemsida) om en design. 
Man ska namnge en häst och det har jag gjort. Slutligen ska man skriva ett inlägg om att man är med och tävlar och lägga upp denna bilden för att det ska vara giltigt. 
Så, var med och tävla ni med! 

Bilden tillhör http://www.hofosho.se

Litet inlägg som har legat i "drafts" väldigt länge och nu tröttande jag och publicerade det. Bloggen har vart helt öde sista dagarna, och det ber jag om ursäkt för. 
Har "flyttat" hem till Öland pga vad som står där nere i inlägget. Har diskuterat en hel massa med mina föräldrar om flytten och jag är som sagt väldigt orolig..

I Januari flyttade jag till Nova. Redan från början fattade jag ju att här skulle det inte funka. Men den sekunden jag fick höra att jag faktist skulle flytta, kände jag bara för att springa upp till mitt rum och aldrig öppna ögonen igen. Och nu är det bara en månad kvar. Och jag är inte säker på att det kommer funka.. 
Det är helt sjukt. Jag vet inte ifall jag klarar av det här.
Jag har ju precis börjat vänja mig och tycka om det. Jag vågar inte ens sätta min fot där förrens jag ska flytta, för jag är så rädd att för varje minut jag är där kommer det bli svårare att skiljas. Jag vet att det är så. 

För att lysa upp det lite lägger jag ut en bild från igårkväll på jag och min syster Hedda!

Iförrigår var Anette(MA's näst yngsta syster) här med sina barn.
Igår var jag och familjerna på norraÖland med kompisar och grillade och låg vid stranden hela kvällen.

Idag kom farmor och farfar och Farbror-Fredrik hit när jag vaknade. Sedan kom Mita(MA's äldsta syster) hit med 5 utav sina 6 barn och lämnade dom för lite bad. 
Nu ska jag, Rebeka, Hedda, Sara och Pappa2 till hamnen. 
Jag blev väldigt glad när Farbror berömde mig för mitt skrivande. Så om du läser Fredrik: Thanks once again!

Mamma

Det är verkligen inget fel på er, jag drog förhastade slutsatser. Ni är underbara föräldrar, visst ni har era brister men det har väl alla föräldrar.
I alla fall, hela lovet har jag varit deppig. Men dom rakbladen jag har hittat har varit dom trubbiga. Med andra ord dom dåliga. Och därför har jag nästan klarat det.
Men när jag inte skär mig mår jag piss, enda sekunderna när jag mår riktigt bra är när jag skär, då känner jag mig hel.
  Då när jag inte skär medföljer det att man gör annat dumt som man inte borde, som att röka nåra cigg, dricka något man inte borde, och har jag allvarligt börjat tänka på om självmord skulle vara något för mig. 
Jag behöver hjälp innan det är försent, jag vill kunna leva ett normalt liv men om jag inte får hjälp snart med demonerna och all annan skit så kommer jag aldrig att kunna må bra någonsin. Och då är det bara en tidsfråga innan jag är död. Demonerna tar verkligen kål på mig, dom suger ut min livskraft, och när dom skadar mina älskade så går dom för långt, men säger man till dom blir det bara värre.
Gör vad du vill, men om du tänker prata med mig så kan du inte tvinga mig att svara på några frågor, säger jag pass så säger jag pass.


Jag älskar er, även om jag är dålig på att visa det, jag vill ha kramar och pussar även om jag beter mig som att jag absolut inte vill det. Det är bara det att jag mår så dåligt så jag orkar ibland inte. Om ni säger jag älskar dig och jag inte reagerar/svarar så betyder det inte att jag inte älskar er.

  hannah-anastasia

Jag tittar på bilderna. Du är så vacker. Men världen fick aldrig se din skönhet, inte på det sättet jag gör. 

Jag är inlåst. Det har nog kommit till den punkten att jag orkar inte mer helt enkelt. Zeldoxen verkar inte ha någon effekt och det känns otroligt misslyckat. 
Vi åkte in till Barnakuten på kvällen, Pa och jag. Vi väntade där i några timmar för att få träffa samma doktor i samma rum som senast. Rummet där jag satt den natten då min första ätstörning bröt ut, natten då jag bara var 6 år gammal. 
Tillslut kom jag till Psyk-avd. Hela natten har jag drömt mardrömmar. 
Jag gick upp vid halv 7 fast väckningen inte är förrens kl halv 8. Nu är klockan 7 och jag väntar på att någon ska komma och väcka mig. 


Jag hatar att folk tror att allt är bra. Jag hatar min fasad. 
Genom såren och ärren kan endel förstå men jag tycker det är hemskt att det ska behöva vara så, att det ska behöva gå så långt. Att man ska behöva gå i bitar på utsidan för att folk ska inse hur trasig man är på insidan.


Det är skuggor. Skuggor överallt. Demonerna skuggar över mig. Skrik och viskningar. Ljud överallt. Knarranden. blodiga lämlästade lik fladdrar förbi såfort jag stänger ögonen. Henny är tyst, jag viskar att jag älskar henne, men hon förblir tyst. Jag behöver något. Just nu är allting bara hopplöst. Jag vet inte hur länge jag kan kontrollera min törst efter blod. 
Allting rinner ur mina händer. Jag kan inte längre urskilja verkligheten. Det känns som att jag bara behöver få koncentrera mig, men jag orkar inte. Jag sjunker djupar och djupare ner i en bottenlös brunn. Hur långt ner ska jag sjunka innan jag hittar kraften att ta mig upp?
Jag tror ju inte på livet. Döden är min trygghet.