This is not home.

Home is where your parents put you to bed at night, where they teach you to ride a bike or get all choked up on your first day of school.

This is not home.

jag älskar er

Här kommer en läsarhistoria från en tjej som heter Emma.
Vill du göra som hon? Skriv då till hhanastasia@hotmail.com

Hej! Väldigt fin blogg, allt som rör depression och självskadebeteende är så tabu, därför är det bra att det finns såna som du:) Jag är 20 år och började skära mig när jag skulle fylla 13. Jag läste en bok som hette Sann Smärta och tänkte att det kanske skulle hjälpa mot det jag kände. Det gjorde det. Jag började med plåtbitar, från colaburkar och sånt. De var skitbra, för jag kunde gömma dem under svettband, och jag hade alltid en reservbit under skalet på mobilen. Men när jag började i högstadiet blev allt värre. Jag började ta massa smärtstillande när jag inte behövde, tog fyra alvedon på samma gång flera gånger om dan. Inget hände men jag mådde bättre. Jag försökte ta livet av mig en gång, men när jag vaknade dagen efter försökte jag inte igen, för vad var meningen när jag var så dålig att jag inte ens kunde ta livet av mig? Mot slutet av mitt "beroende" rispade jag mig med en nål, och jag firade faktumet att jag skulle fylla 15 med att rispa in "LS" i armvecket, för life sucks. Jag undrade om jag någonsin skulle fylla 18. Jag lyckades med hjälp av vänner sluta med mitt självskadebeteende lite innan jag skulle fylla 16. Det var svårt men det gick, och jag saknade det i flera år efteråt. Provade efter drygt ett år, men då gjorde det ont. Sen började jag på gymnasiet. Gick i samma klass som en tjej som sjöng som en gudinna. Hon var söt, vacker och duktig i skolan. På en fest fick jag reda på att hon mådde dåligt, hon hade ett rakblad som var inpackat i en post-it där hennes pojkvän hade skrivit "Jag älskar dig". Jag hade aldrig träffat någon face to face, jag ville hjälpa henne på något sätt. Sommaren 2007 skrev en kompis från klassen till mig på msn. Hon skrev att något hade hänt, att någon inte skulle komma tillbaka. Jag visste direkt att det var den här tjejen det gällde. Hon hade varit på peace and love med några kompisar, och gått iväg. På morgonen letade de efter henne och hittade henne med ett tältrep runt halsen inne i en liten skog. Jag har aldrig känt den känslan, det går inte riktigt att beskriva. Det var en miljon känslor på samma gång. Jag kände henne inte ens särskilt bra men jag kan fortfarande gråta över henne ibland. Imorgon är det årsdagen för hennes dödsdag. Jag fyllde 18. Har av någon anledning fantastiskt bra läkekött, så enda spåret av mina sår är att mina underarmar skimrar i pärlemor om man tittar noga. Det är inte helt positivt, faktiskt. Jag tatuerade mig på höger arm, där LS satt, när jag fyllde 18. Som ett slags minne och en garanti för att det inte ska hända igen, för då måste jag förstöra min tatuering. Och i år fyllde jag till och med 20. För fem, sex år sen hade jag aldrig trott det. Jag vet inte om detta gör något för dig, jag vet inte riktigt ens varför jag skrev detta:P Men om det hjälper, när det är som allra mörkast. Ha lite förtröstan, tänk på vad (om du vill göra det),du vill ha för motiv på din eventuella tatuering, tänk på vad din första grej på systemet kan tänkas vara. Eller vart du ska köra när du får ditt körkort. Det kan vara svårt att tro ibland, men det kan bli bättre:) Av någon anledning finns olika variationer av psykisk ohälsa i min familj. Värst är nog min brorsa. Han flyttade in på sitt första hem när jag gick i fyran. Han hade också självskadebeteende. Han bor i lägenhet nu men lider antagligen av något annat än "bara" depression. Kanske borderline, men han vägrar gå med till läkaren. Så för min del var det kanske gener som gjorde mig sjuk. Men jag är frisk nu, jag klarade mig. Det kan du också göra:)

Jag ligger i min säng och allt jag kan tänka på är att blodet rinner och jag vill sluta andas. 
Jag vill ta mitt sista andetag.
Den här världen är så äcklig. Alla mår så bra och lever sina liv. 
Och alla tror att jag mår bättre nu när jag är på behandling. Men det är väldigt få som faktist vet hur det är att flytta från sin familj när man är 14 år.


Dom är överallt, och aldrig är dom tysta. 

I hurt myself today, to see if I still feel.
I focus on the pain, the only thing that's real.
You and me, we're in this together now.
Non of them can stop us now. 
We will make it through some how. 

Jag fick in en fråga tidigare som jag tänkte svara på här eftersom personen inte bifogade någon emailadress. 


Kan inte du skriva en självbiografi någon gång i ditt liv?

SV: Likaså som här på bloggen känns det som att saker i mitt liv bör förbli saker i mitt liv och hemligt. Jag känner att i en självbiografi kan man inte hoppa över viktiga delar, så jag känner mig split up faktiskt. Men det är klart något jag har tänkt på och våran praktikant på Läroverket(Egehems egna skola) , har tänkt lära oss hur man bygger upp en sådan på bästa sätt och vi har redan börjat jobba på att sätta ut milstolpar i våra liv, Angelie och jag. 

Nu ska jag till vårdcentralen. 
Jag har exem och sår över hela kroppen och ett äckligt sår i hårbotten. 
Så nu ska jag se vad problemet är, för såhär illa brukar det inte vara när jag smörjer mig.

Och så ska jag köpa mig en systemkamera! 
Men jag är ju inte rikast efter att jag köpt MacBook själv så jag köper nog en begagnad :)

Jobbar ju med slutproven i engelska A just nu och tänkte visa upp en sak jag skrivit. 

Why abortions should be illegal

All over the world 115 000 abortions are being preformed each day. That’s almost 5000 each hour. On September 11th 2752 people died in the attack. 
During World War II about 71 million people died. How many days does it take for us to kill 71 million unborn babies?
Well, the answer is that it takes us about 550 days to achieve what took Hitler 8 years.

And in the U.S. last year only 1% of all abortions were “hard cases” which includes incest, rape, and the mothers health being in danger.
The unborn baby has a heartbeat just 3 weeks into the pregnancy.
Doctors have been able to save babies at earlier stages and yet, abortions are still preformed as late as the used to.  Babies who survive abortions are still not legally children so the doctors can do nothing to help them as long as their parents don’t want them to.

And guess who pays for all of the abortions? WE do. Yep, that’s right, the tax-payers.


If the mother has the right to do what ever she wishes with her own body, the child should have the same rights.
Just because the child isn’t big enough to care for his or hers own life, doesn’t mean it’s not a human.
What about the handicapped, and the elder? Do we have the rights to kill them to just because we don’t want to or can take care of them?
Well, if you feel like you have to kill your own child, why not wait until the child is big enough to fight back?
According to the movie The silent scream the unborn child can actually scream and feel pain.
In the movie you can se that the child tries to get away from the instruments and actually screams.
And another thing to point out is that several women who has had an abortion later in life, trying to have children, can’t since during the abortion something happened to their womb.  


In the instance of rape and incest, proper medical care can ensure that a woman will not get pregnant. Abortion punishes the unborn child who committed no crime; instead, it is the perpetrator who should be punished.
 
                                                               -  http://womensissues.about.com/od/reproductiverights/a/AbortionArgumen.htm




But of course not everybody thinks the way I do.

 I will forever fight for the unborn children but there are some strong arguments that makes me insecure.

First, if abortions were made illegal, there would be tons of illegal abortions made anyway which would result in bad doctors performing bad abortions which then might kill both the mother and child.

And second, teenagers who get pregnant and decide not to give the baby up for adoption neither have an abortion often drops out of school, which results in once again the taxpayers have to pay for the child not to be aborted, but to live.

After all, these arguments are not strong enough for me to change my opinion.

What I’d like to end this essay with is by saying that I will do what ever it takes to help the children, what ever it takes.
But after all, it is the mothers’ choice, no matter how much I hate that.
And I have to respect that.

My solution to the problem is to inform more people about the negative effects of abortion and the unborn children’s rights.
Make people watch movies and read books.

I have a friend who went to an abortion clinic in Africa and she showed the women who were thinking about or having an abortion a little full-scale model of a child in the 9th week.
And from what I have heard from her, many women changed their minds about abortion.

And to end it,

It makes a mockery of life to kill your own child, since a third of our generation never made it out of the womb. 

sources:

http://abortionno.org/Resources/fastfacts.html
http://jatilllivet.se
http://womensissues.about.com/od/reproductiverights/a/AbortionArgumen.htm
Lia Mills