Vad ska jag säga om de senaste dagarna?
För att göra en lång historia kort: Snuten har vart här ett antal gånger, 4 drogtest är gjorda, söndertrampade fötter av is, glas, spetor och grus, personalen är ovanlingt "gulliga", jag knaprar behovsmedicin som godis, blod har runnit, tårarna rinner och rösterna tystnar aldrig. Och allt, allt för mycket tankar och egentid. De här senaste dagarna sedan i tisdags har inte direkt gått snabbt utan det känns mer som ett år har gått. Får se när jag orkar förklara. Tänkte bara hålla er lite uppdaterad så ni har något att göra. Jag kommer nog tillbaka i morgon, sov gott Jo, vad betyder det egentligen? En del, som jag, bor på behandlingshem. En del tycker det är pinsamt att bo på behandlingshem och en del är stolta över att dom får hjälp. En del tror att det är coolt att bo på behandlingshem. En del stretar emot och får tvångsvård. Och en del bara accepterar det och tar dagen som det kommer. Men vad som är säkert är att de allra flesta blir friska. Det finns inga garantier men man får ju välja själv vad man vill jobba för och i vilken takt. Så vad är då fördelarna och nackdelarna med att bo på behandlingshem? Det finns nästan fördelar och nackdelar i allt som har med att bo på behandlingshem att göra. Så här kommer vad jag tycker är fördelar och nackdelar: Thumbs Up: 1. Jag får hjälp 2. Jag får lite semester från familjen 3. Jag får chansen att lära känna nya människor och nya städer 4. Jag får umgås med folk som har liknande problem och man kan dela erfarenheter och peppa varandra 5. Jag får en chans att börja om på nytt 6. Jag slipper endel familjebråk 7. Jag slipper Öland/Mitt rum(som jag har svårt att vara i) 8. Jag lär mig hur viktig min familj är och hur mycket jag saknar dom 9. Jag saknar mina syskon och därmed kommer vi bättre överäns då vi träffas Thumbs Down:
1. Jag saknar min familj och tycker det är jobbigt att åka ifrån dom 2. Jag måste åka buss/tåg för att få träffa min familj 3. Jag har två olika "familjer"s regler att rätta mig efter(Egehems och mina föräldrar) 4. Jag har mer sysslor som måste göras 5. Behandlingshemspersonal är mycket strängare och har mycket mer regler än vanliga familjer(i alla fall min) 6. Jag vet att jag någon gång måste lämna alla människor jag lär känna och att några av dom lär jag aldrig se igen(har redan gjort det en gång när jag flyttade från mitt förra ställe) 7. När vi patienter/elever mår dåligt så smittar vi av oss på varandra(utan att mena det) Så, dethär var några utav mina för-och nackdelar med att bo på behandlingshem. Hoppas ni förstår mitt babbel :P Död är jag inte än, har bara haft internet problem angående byten och sådant.
Allt känns som att det går utför. Och för minsta lilla sak får jag psykbryt. Jag ger inget någon chans och blir förbannad på människor jag älskar. Behovsmedicin, sjukskrivning, depp, röster. Kommer jag någonsin att bli frisk? Vem fan ger oss rätten att leka Gud?!
Hur kan det ens finnas något val? Hur kan en människa sitta och funder på om dom ska göra abort eller inte? Fine, kvinnan har rätt till sin kropp, men då har fan BARNET också det! Varför ska det vara så jävla orättvist? Och är det egentligen ett straff att födas bara för att man är handikappad? Nej. Och ett barn som blir till genom våldtäckt, onenightstand, incest eller vad som helst är väl lika mycket värld som ett barn som blev till av kärlek. Hellre försöka ge det barnet ett så bra liv som möjligt utifrån omständigheterna och ge barnet en chans istället för att bara mörda. Och hur kan man bara använda sådana enkla ord som "ta bort det" VADDÅ DET?! DEN, för DET är faktist en människa! Vad fan spelar det för någon roll om man har gått 6 veckor in i graviditeten eller 37! Herregud, för ett fött barn på 3 år är inte mindre värt än ett barn på 13 år! JAG STÅR INTE UT MER Alla som bryr er: Om du skulle fråga mig hur jag mår innan jag skär mig, så skulle jag säga - som om jag vore levande begravd
Och om du skulle fråga hur mig hur det känns när jag ser huden dela sig, blodet rinna ner och ser fettbubblorna vinka hej, så skulle jag säga - det känns som en orgasm x 37 Och om du skulle fråga mig hur länge lyckan stannar, så skulle jag säga - inte ens så länge som blodet rinner Men om du skulle fråga mig hur det känns att dö, så skulle jag säga - jag önskar att jag visste (C) HANNAH ANASTASIA SPORRONG 16/2-11 16:51
den äter upp mig inifrån den tuggar på mina organ suger i sig allt mitt blod och mina krafter den äter upp mig levande jag skär mig jag gråter jag slår mig jag tänker, jag viskar, jag säger, jag skriker: men hjälp mig då för fan ta mig ifrån denna värld och låt mig ligga six feet under i den eviga vilan |
Categories
All
Arkiv
March 2016
|