Mamma

Det är verkligen inget fel på er, jag drog förhastade slutsatser. Ni är underbara föräldrar, visst ni har era brister men det har väl alla föräldrar.
I alla fall, hela lovet har jag varit deppig. Men dom rakbladen jag har hittat har varit dom trubbiga. Med andra ord dom dåliga. Och därför har jag nästan klarat det.
Men när jag inte skär mig mår jag piss, enda sekunderna när jag mår riktigt bra är när jag skär, då känner jag mig hel.
  Då när jag inte skär medföljer det att man gör annat dumt som man inte borde, som att röka nåra cigg, dricka något man inte borde, och har jag allvarligt börjat tänka på om självmord skulle vara något för mig. 
Jag behöver hjälp innan det är försent, jag vill kunna leva ett normalt liv men om jag inte får hjälp snart med demonerna och all annan skit så kommer jag aldrig att kunna må bra någonsin. Och då är det bara en tidsfråga innan jag är död. Demonerna tar verkligen kål på mig, dom suger ut min livskraft, och när dom skadar mina älskade så går dom för långt, men säger man till dom blir det bara värre.
Gör vad du vill, men om du tänker prata med mig så kan du inte tvinga mig att svara på några frågor, säger jag pass så säger jag pass.


Jag älskar er, även om jag är dålig på att visa det, jag vill ha kramar och pussar även om jag beter mig som att jag absolut inte vill det. Det är bara det att jag mår så dåligt så jag orkar ibland inte. Om ni säger jag älskar dig och jag inte reagerar/svarar så betyder det inte att jag inte älskar er.

  hannah-anastasia

Jag är inlåst. Det har nog kommit till den punkten att jag orkar inte mer helt enkelt. Zeldoxen verkar inte ha någon effekt och det känns otroligt misslyckat. 
Vi åkte in till Barnakuten på kvällen, Pa och jag. Vi väntade där i några timmar för att få träffa samma doktor i samma rum som senast. Rummet där jag satt den natten då min första ätstörning bröt ut, natten då jag bara var 6 år gammal. 
Tillslut kom jag till Psyk-avd. Hela natten har jag drömt mardrömmar. 
Jag gick upp vid halv 7 fast väckningen inte är förrens kl halv 8. Nu är klockan 7 och jag väntar på att någon ska komma och väcka mig. 


Jag hatar att folk tror att allt är bra. Jag hatar min fasad. 
Genom såren och ärren kan endel förstå men jag tycker det är hemskt att det ska behöva vara så, att det ska behöva gå så långt. Att man ska behöva gå i bitar på utsidan för att folk ska inse hur trasig man är på insidan.


Det är skuggor. Skuggor överallt. Demonerna skuggar över mig. Skrik och viskningar. Ljud överallt. Knarranden. blodiga lämlästade lik fladdrar förbi såfort jag stänger ögonen. Henny är tyst, jag viskar att jag älskar henne, men hon förblir tyst. Jag behöver något. Just nu är allting bara hopplöst. Jag vet inte hur länge jag kan kontrollera min törst efter blod. 
Allting rinner ur mina händer. Jag kan inte längre urskilja verkligheten. Det känns som att jag bara behöver få koncentrera mig, men jag orkar inte. Jag sjunker djupar och djupare ner i en bottenlös brunn. Hur långt ner ska jag sjunka innan jag hittar kraften att ta mig upp?
Jag tror ju inte på livet. Döden är min trygghet. 

Jag bara sitter, skakar. Aldrig tystnad. Jag ber om tystnad. Jag ger mitt blod. Jag sparar tabletterna och vägrar ta dom en och en. Vaggar apatiskt fram och tillbaka, frekvensrörelser. Panikångest attacker. Allting är så lustigt, jag vill så mycket att tillslut vill jag inget alls. 
Det är så kallt. Jag fryser fast mitt rum är varmt. Människornas kyla smittar av sig på mig. 


Jag är ute och går, demonerna flåsar mig i nacken. Dom är ständigt efter mig. Jag känner mig helt snurrig och kan knappt gå, endel tror nog att jag är full, men troligtvis beror det på brist på mina mediciner, som jag antigen vägrar ta, eller sparar såfort jag får chansen.






Rebeka - jag älskar dej!


Ny kategori - Familj

Det var en helt vanlig morgon. Men ändå kändes det så annorlunda.  Så fel.  Klockan var 12 men jag försökte ändå somna om. Tillslut gav jag mig och gick upp. Jag är helt borta, jag existerar inte ens längre, den är världen är död, och inte äns det, den här världen är ingenting länge för mig.
Luften kändes tun, som om den också var död. Sängen var allt för varm för att vara behaglig, kudden var inte alls så som jag ville ha den, men ändå, trots allt fel, så kände jag mig lugn. Och för allt i världen kunde jag inte förstå varför. Och just då, när jag satt och funderade över varför jag var lugn, så slog paniken ner i mig som en blixt.

Jag existerar inte längre. Jag är redan död. Det känns helt sjukt att veta att jag redan har lämnat världen, nu är det bara min kropp kvar. I mina tankar är jag borta. Jag drömmer mej alltid bort, att jag är någon annan, någon annan stans.
Min kropp ler åt världen. Jag hatar den för det.